NEVERMOOR [DEL 1 & 2] - Jessica Townsend

        

NEVERMOOR: 

MORRIGAN CROWS MAGISKA FÖRBANNELSE 

& 

WUNDERSMEDEN: MORRIGAN CROW OCH DEN HEMLIGA KRAFTEN

av Jessica Townsed

Det känns orättvist att jämföra med Harry Potter, för det här är en egen bok med ett eget universum, men det är svårt att låta bli när känslan av att läsa om Morrigan Crows Nevermoor åter gör mig till elvaåringen som ägnade eftermiddagarna åt att vifta med pinnar och brygga egna polyjuiceelixir.

 (True story. Vi tog alla kryddor i kökets kryddskåp och rörde ner i en vattenhink, la blandningen i frysen och lät sedan en isbit dekokt blandas med ett glas vatten. 

Det smakade ändå förjävligt.) 

Nevermoor-serien gör mig... troende igen. 

Jag tror på älvor igen, i äkta Peter Pansk referens.

 Mer konkret: Jag tror på böckernas magiska kraft igen, den där nya tyngdlagen som gör att man lämnar sin kropp under pågående läsning som så länge varit förknippat med barndomens läsande och således varit dömt att växas ur. 

Och jag tror på perfektionism igen. Jag tror på att det finns verk som är helt och hållet fulländade. 

Det finns inte en söm i Jessica Townsends böcker som inte blivit prydligt, vackert fästa med en sömmerskas precision.

*

Morrigan Crow är en protagonist som är taggig, surmulen och pessimistisk. Med all rätt. Hon har hela sitt liv fått skulden för hela Vinterhavsrepublikens olyckor, allt från att krukväxten dör till att någons gikt kommer tillbaka, på grund av att hon föddes en viss dag på året och på så vis blev ett fördömt barn. Ingen, inte ens Morrigans familj, står på hennes sida.
   Och till råga på allt lever fördömda barn bara elva år. På mörkerafton sitt elfte år kommer förbannelsen ta henne. 

Mer än såhär vill jag inte avslöja.

*

Jo, några grejer till: i den första boken smugglas Morrigan ur Vinterhavsrepubliken av sin nyfunna mecenat tillika Wunsamfundsmedlem Jupiter North till det magiosande Nevermoor. Där får vi följa prövningsåret för att se om Morrigan har vad som krävs för att komma in i det ärofyllda Wunsamfundet.
   I bok nummer två startar första året av fem på Wunsam, namnet på skolinstutitionen där alla antagna lär sig att utveckla sina förmågor för att bli fullfjädrade samfundsmedlemar. Och även här twistas vi runt i författarens euforiresande åkattraktion som vet precis när det ska saktas ner och när benen ska få dingla i fritt fall.  

*

Alltså. Ja. JAA. Varning för versaler men: DET ÄR SÅ JÄVLA BRA.
   Det är liksom vara uppe och läs till tre på natten-bra. Storyn håller ihop in i minsta söm. Inte en sekund släpper jag frågan om vad som ska hända härnäst, och när det väl händer klappar jag händerna av vällust när författaren har lyckats både överträffa mina förväntningar och överraska mig.

  På samma sätt som Harrys bravader fick oss att leta horrokruxer och artifakter får Morrigans äventyr mig att scanna av internet efter en tillverkare av Wunsamfundets broscher, bara för att för i en fantasilekssekund låtsas att jag också är en Nevermoor-bo.

                                                    *

På akademibokhandeln står den som en 9-12 bok. Det är den, på samma sätt som Harry Potter och Sagan om ringen och Hungerspelen kan läsas av yngre åldrar men även funkar för de som passerat myndighetsstrecket. 

Läs högt för din 8-åring och din 35-åriga syster. Både lär ha en helt uppslukande sagostund.  

*

Om jag får komma med ytterligare ett råd, förutom att läsa denna direkt, så är det att lyssna på Ella Schartners uppläsning av den. Sällan är en bok bättre uppläst än i mitt huvud, men Nevermoor blir med Ellas väna stämma och otroliga skådespelartalang en godnattsaga som jag vill stanna i alla timmar på dygnet.

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

80 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

I ärlighetens namn har jag en förutfattad idé om att barnböcker inte är så bra på den ädla konstformen gestaltning, men den tanken får på nyllet i den här boksviten.  

När Townsed berättar gör hon det med alla sinnen. Liknelserna är originella och supertydliga. Det finns inte ett onödigt ord, men det finns heller inte ett ord för lite. 

 

- STORY/ DRIV - 

100 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Allt, precis allt, hör ihop. Orsak och verkan är så tätt spunna med varandra att det blir en glänsande gobeläng av berättarteknik. Townseds skrivande har mig helt i sitt grepp. Jag är så totalt trygg i hennes dramaturgi att jag, litteraturrecenserande till trots, kan luta mig tillbaka och svepas med av historien.

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

100 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Jag hejar, mentalt och högt för mig själv, på Morrigan och hennes likar. 

Förundran når högre och högre höjder ju mer jag läser. 

Jag är så mäkta imponerad att du hädanefter kan kalla mig fangirl. 

[Söker på Nevermoor fandom as we speak.]

- KARAKTÄRER - 

90 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Som sagt, min sympati är fullt där den ska vara. 

De ondare karaktärerna lyckas vara både trovärdiga och kusliga. 

De godare både genuint goda och mänskliga. 

Och persongalleriet är färgglatt och detaljerat målat utan att bli plottrigt.  

- ORIGINALITET - 

75 %

Är det en historia som det finns trettiotvå på dussinet eller är det här något helt nytt? Är skrivsättet eget? Är karaktärerna speciella?

Kan man ge så höga originalitetsbetyg till en bok som jämförs i VARJE recension med Harry Potter? 

Ja. Rowling har inte ensamrätt på magiska världar bara för att hennes råkade ta över ett helt klot. Människans fantasi kommer alltid att drömma fram nya platser med nya naturlagar. 

- SLUTET -

100 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

 Det slutar bra och dessutom med antydan om att mer finns att hämta. Alla frågor får sitt tillfredsställande svar, men vissa teman lämnas öppna för att åter tas tag i i nästa bok.  

Jag är så girig för mer, mer utsvulten än den vildaste vargflock. Trots att det bara var några timmar sedan jag läste ut Wundersmeden och nästa del redan finns ute kan jag inte låta bli att längta, nej, sukta, efter nästa och nästa och nästa del.

(Del fyra kommer ut på engelska i oktober 2022. Kära bokgud, ge mig styrka att inte förgås av längtan innan dess.)   

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

100 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

 Ja. Den fyller mig med wunder som ligger och pirrar i kroppen under och efter läsning. 

__________

SLUTBETYG 

92,14 %

Finns det wunderbroschar, Morrigandockor, en ny nevermoor-religion? Jag vill ha en av varje tack! Eller två! Tre! 

 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

__________

Nevermoor: Morrigan Crows magiska förbannelse

 Jessiva Townsed

Originaltitel: Nevermoor: The trials of Morrigan Crow

Översättare: Går inte att hitta

Utgiven: 2018-03-22

Förlag: Bokförlaget Semic

ISBN: 9789155264727

Läsordning: 1

Wundersmeden: Morrigan Crow & den hemliga kraften

 Jessiva Townsed

Originaltiel: Wundersmith: The calling on Morrigan Crow

Översättare: Carina Jansson

Utgiven: 2019-02-014

Förlag: Bokförlaget Semic

ISBN: 9789155266059

Läsordning: 2