- ROMANCE IS CERTAINLY NOT DEAD... MEN ÄR CHIC LIT DET? -
HAR ROMANCE- OCH FEELGOOD-ERAN DÖDAT CHICLITEN?
Typ en recension av
Ska hon verkligen dejta honom?
av Sophie Cousens,
fast egentligen mer av en kulturkrönika om samtidens hetaste genrer och
ett kärleksbrev till en förlorad era.
*
När jag var i min sena tonår var chic lit redan på väg utför. Marian
Keyes hade gått från fräck till mogen,
En shopaholics bekännelser fick inte längre tjejer i hela
västvärlden att vallfärda till bokaffärerna och Jenny Colgan hade ännu
inte startat femtiofem mindre businesses på engelska kusten, utan lät
sina berättelser cirkulera kring festade 20-nåntings i storstan.
Jag var nog tjugo när jag hittade tillbaka till de lokala biblioteken
igen efter att inte ha läst många sidor sedan högstadiet. Där på en av
hyllorna, uppställd vid en skylt med texten Våra favoriter, stod
Det är inte jag, det är du av Mhairi McFarlane. Med ett tecknat omslag, men ett som kändes mer quirky än det tidigare
decenniets svala stiliserade chique city girl estetik.
Bild hittad på Det är inte jag, det är d... | McFarlane, Mhairi | 35 SEK
Innehållet visade sig vara ännu mer tilltalande än omslaget. McFarlane
blandade humor, ett välkryddat språk och psykologiskt trovärdiga
porträtt med en skruvad story och ett oemotståndligt läsdriv. Nu är den
nya eran av chic lit här, tänkte jag.
*
Snabbspola till 20-talet och den här charmiga mixen som 10-talets chic
lit var så bra på verkar inte finnas någonstans.
Bokaffärerna svämmar över av berättelser om medelålders
kvinnor som startar [insert valfritt handarbete]-affär, på [insert
valfritt, romantiserat land]s kust, lätta att känna igen på sina
montageomslag där alltid minst ett hus, ett djur och en kvinna sedd
bakifrån är med.
Eller! Så kan du få romance (lätta att känna igen på de -
missvisande - disney-esquea omslagen) där alla killar har felfri hy,
"piercing blue eyes" och händer stora som dasslock (fattas bara annat
när dom alltid är, minst!, 1,92 långa), med sexscener där
tjejerna klimaxar redan i förspelet (eventuellt bara av att se slangen),
och sen fem gånger till.
*
Det chic lit gjorde så föredömligt är att blanda dessa två nutidsfenomen. Visst bjöd Sophie Kinsella på en och
annan snuskig scen, men sen stängdes gardinerna lite smakfullt när det
väl var dags för att sätta landningen.
HAR JAG BLIVIT GAMMAL OCH PRYD?
Eller har jag bara läst så många
sexscener vid det här laget att jag är avtrubbad? Är det nu jag behöver
gå över till hentai? Draksex?
Måste jag läsa Forth wing? 😨
Men istället för att maximera känner jag en stark längtan efter att
downsizesa. Jag vill ha mer story, mindre snusk. Mer verklighet, mindre
verklighetsflykt. Men fortfarande en intrig och ett berättarsätt som tar
mig någon annanstans, som fortfarande är mer rom com än
diskbänksrealism. Som roar, som är medveten om sin samtid och moderna
kvinnors ideal, längtan och hardships, som samtidigt är lite sexig, utan
att vara text som egentligen passar bättre på wattpad eller tjänster för
renodlade sexnoveller.
Och mitt i denna längtan hittar Sophie Cousens mig.
*
Ska hon verkligen dejta honom? handlar om 38-åriga Anna som
handskas med ett journalistjobb på en tidning som går sämre och sämre
ekonomiskt, en vardag med sina två barn varannan vecka och en exman med
en sällsam oförmåga att kommunicera och samarbeta. Hon känner att hon
har fullt upp utan att också dejta, men när hennes chef säger att hennes
kolumn måste bli personligare föreslår hennes barn att dom ska välja
dejter för henne som hon sedan skriver om i krönikan. En kul idé, tycker
både hennes chef och jag som läsare.
Men det är inte med den finurliga ploten som boken fångar
mig.
Nåja, inte bara.
När den tilltänkta drömprinsen äntligen kommer in i bild
är han sexig, retsam och tredimensionell. Men inte
heller han är det som verkligen fångar mig, nej, det som gör att boken
får en femma är att jag helt enkelt älskar att vara med i Anna Applebys
liv. Människorna uppför sig verklighetstroget. Här finns inga stora
känsloutbrott eller grandiosa gester när karaktären "äntligen förstår"
något, utan karaktärens resa skildras trovärdigt i både takt och handling och med en
fingertoppskänsla för detaljer.
Samtidigt är jag road. Jag tycker att diskussionerna vid
matbordet är lika intressanta som dejterna, eller
kärleksscenerna.
*
Jag är en busy woman. Jag gör många saker på stående fot. Sätter in i
diskmaskinen. Kalljäser bröd. Går ut med hunden. Jag har inte alltid tid
att sitta ner och läsa mina böcker.
Och när en bok finns inläst av Sofia Berntson är valet ögon vs
öron inte särskilt svårt.
Jag vill inte ta något ifrån författarens egna förmåga att
skriva, men undrar ändå om inte Sofia Berntsons inläsning gör
berättelsen ännu lite bättre? Berntson har haft mig i sitt grepp
sedan jag lyssnade på Evelyn Hugos sju äkta män. Om det är någon som
borde läsa in böckerna i den kommande återupplivningen av chic lit - som
jag är säker på kommer komma nu när jag har skrivit så passionerat om
den?! - så är det hon.
Jag varvade mellan ögon och öron-läsning. Och kan verkligen
rekommendera båda.
*
Så, vi har haft McFarlane och McFarlane sviker inte, även om hennes
senaste Cover story (på svenska Nyhetens behag) inte alls
var lika bra som till exempel Finns det en, finns det flera. Vi
har nu också fått Sophie Cousens. Jag har läst Abby Jimenez men tycker
inte alls att hennes persongalleri lyckas ta sig från karaktärstadiet in
till människostatus så som de två andra nämnda författarna.
Men är det här unika författarskap i den strida strömmen av böcker som
trillar in på bokhandlarna varje dag? Eller har jag bara missat dom
andra?
Är vi inte redo för att romance som genre ska bjuda på fler alternativ än den
förenklade, hypergrafiska, troptrogna stilen där "enemies" mer ofta än inte bara betyder "han gav mig en lite konstig blick en gång och nu hatar jag honom"? (Ni som läst Den spanska kärleksbluffen vet vad jag menar).
Och skulle vi fortfarande kalla den
romance då? Eller är den amerikanska mallen som leds av troper som #enemiestolovers, #bestfriendstolovers, #forced-proximity, #grumpyvssunshine eller liknande cementerad redan, utan möjlighet att vidga begreppet?
Om det inte är skrivet enligt samtidens ständigt återanvända romancemallar,
En kompromiss då: Kan chic lit få komma tillbaka och bli en undergenre av romance åtminstone?
Så nu ett rop på hjälp ut i etern: Vad ska jag läsa nu? Finns det
modern chit lit som jag har missat, precis som jag nästan gick miste om Sophie Counens?
Säkerligen. Låt mig GÄRNA få veta här i kommentarerna eller på
instagram!
Ska hon verkligen dejta honom?
Sophie Cousens
Originaltitel:
Is she really going out with him?
Översätt från engelska av:
Ingmar Wennerberg
Utgiven: 2025-10-02
Förlag: Karat Förlag
ISBN: 9789180831499
Kommentarer
Skicka en kommentar