ALLA FYRA - Miranda July

 

   ALLA FYRA
av Miranda July

Den namnlösa huvudkaraktären jobbar som konstnär (Eller? Författaren håller den exakta konstformen outtalad) och planerar en flerdagars roadtrip till New York för ett möte med en av världens mest kända artister, men bara efter en timmes körning kör hon genom en liten ort och blir kvar där hela "new york"-vistelsen.

Där kärar/kåtar hon ner sig i en kille som jobbar på biluthyrningen och inreder om ett motellrum för flera hundra tusen kronor.

Sen kommer hon hem och hon inser att inget i hennes liv är som det borde vara. 

Typ. 

Jag har eventuellt redan spoilat för mycket av handlingen så jag låter det vara där. 

Och så handlar det en del om klimakteriet och sexlust och hur dessa två fenomen relaterar till varandra, baserat på en blandning av någon slags fakta, vandringssägner och självupplevt gissande.   

*

 Jag har läst Alla fyra av Miranda July. 

   Som alla andra har, men först nu. Ofta när det kommer en sån här stor bomb till bubblare i bokvärlden vill jag inte hoppa på tåget direkt. Jag sitter tyst i ett hörn och väntar tills andra har recenserat, vill veta om det verkligen kommer vara värt min tid. 

    Domen var dubbeleggad för den här redan efter några veckor. Både kollegor och recensenter tyckte ros, eller ris. Men sällan något mitt emellan. En tvättäkta vattendelare, tänkte jag när jag trots allt klickade hem boken. Och det handlar om sex, i medelåldern. Det här kommer kännas som något i alla fall. Det kommer inte bli blaskigt te det här, det kommer bli iskall tequila.

*

Vet ni? Jag recenserar ju böcker professionellt nu och då jobbar jag mer analytiskt. En bok kan få ett bättre betyg för att den är välkomponerad och har funktionellt språk och personporträtt, även om jag personligen inte njöt av att läsa den. Min läsupplevelse är inte det viktigaste när jag recenserar en bok, för jag är där i egenskap av professionell läsare, inte privatperson. 

   Så tur är det att jag läste Alla fyra som mig själv och inte som recensent, för jag behöver verkligen säga det här: 

   Jag gillar den inte.

*

 Jag är inte helt säker på varför jag inte gillar den. 

  Eller snarare: Jag förstår inte att jag inte gillar den. 

  Jag borde gilla den. Den är välskriven. En egen ton, ett eget språk. En originell plot, verklighetstrogna karaktärer. Viktiga ämnen: sexlust, kvinnlighet och skapande, men inte enligt en nyvuxen utan från en som är i mitten av livet. En ovanlig röst på romanhimlen. Verkligen. 

  Men jag gillar den bara inte. 

  Den är för köttig.
  Men jag läser ju varenda svulstig romance som kommer ut nu för tiden.
  Huvudkaraktären är olidlig.
  Men jag älskar ju en riktigt osympatisk huvudkaraktär.
  Storyn är ju ändå once in a lifetime, ändå får jag inget ut av att hänga på vägen mellan berättarens hem och det motellrum hon har inrett i rosa och dahlior. 

  Jag vill inte befatta mig med berättelsen.
  Jag läser ut den för att stilen är tillräckligt indragande, men huvudkaraktären och detta ständiga fokus på att vissna som kvinna? Jag vill egentligen inte umgås med det. 

   Och det kanske säger något om mig, eller samtiden, som jag inte ens vill verbalisera?

*

 Jag är imponerad, ändå, på något sätt. Mitt i all antipati. 
  Och frågar man Miranda July skulle hon säkert säga att det är helt med meningen.
   För det här är som konst där kroppsdelar har skulpterats avhuggna och rekonstrueras på fel platser. På en bil, eller mitt på tungan. Det är obehagligt, uncanny. Något som inte stämmer. En slags body horror som inte är helt realistisk, men som samtidigt är en närbild med full skärpa, så att man kan se alla svettiga veck i huden, alla smutsiga porer. 

  Jag känner något för den här boken, och bara för det misstänker jag att den kommer stanna kvar länge i huvudet efter läsning.

* 

Jag behöver välla ur mig min läsupplevelse så jag frågar runt, tänker att alla redan har läst och kan ge mig nya perspektiv på det lästa. 

   Visst, jag började läsa den, sa någon, men jag gav upp efter 10 sidor. 

   Jag gav upp efter 50, sa någon annan. 

  Min svärmor gav upp efter att huvudpersonen kommit hem till sin familj igen efter sin flippiga "roadtrip". Efter det tyckte hon  romanjaget blivit för elak. 

Själv fastnar jag på ordet störig. 

  Jaget i Alla fyra är fett jävla störig. 

  Och för första gången känner jag att det är ett problem. I vanliga fall när jag läser tycker jag det är kul när karaktärerna är egoistiska och omoraliska och agerar på sina lustar, men huvudpersonen gör egentligen inte ens det. Hon har massor av lustar, men hon gör inte mycket av dom. Det är kanske det som är problemet, att jag måste umgås så mycket med all hennes oförlösta vilja.    

*

Som en god feminist måste jag också ställa mig frågan:

Tycker jag huvudkaraktärens beteende är mer störigt just för att hon är en (medelålders) kvinna? 

Är den här recensionen bara en blottläggning av min egen internaliserade misogyni?

* 

Det var inte en genomdålig bok. Det var snarare en väldigt stark bok. Det finns passager om skapande, självtvivel, självförverkligande och mänsklighet i allmänhet som jag eventuellt kommer ta med mig efter läsning. 

    Men med lika lite motivering som ett tjurigt barn som vill att saker ska glittra för att få kallas fina säger jag: 

   Jag tyckte inte om den. 

*

Just det, en sista spoiler också: 

   Titeln är missvisande. Eller alltså det handlar väldigt lite om att hon står på alla fyra, och väldigt mycket om att hon onanerar.

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

Jag är skeptisk, förvirrad, ambivalent efter läsning. Var det värt det? 

Jag antar det. 

Jag ångrar inte läsningen men jag vete katten vem jag skulle kunna rekommendera denna till. 

Enbart en konstnär, troligen.

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Alla fyra

Miranda July

Översättare: Magdalena Sørensen

Originaltitel: All fours

Utgiven på svenska: 2025-05-30

Förlag: Natur & Kultur

ISBN: 9789127190054