VACKRA VÄRLD, VAR ÄR DU - Sally Rooney

                    

VACKRA VÄRLD, VAR ÄR DU

av Sally Rooney

Vi följer Alice, den unga stjärnförfattaren som tog världen med storm (känner vi igen det någonstans ifrån?) men nu lider av dålig psykisk hälsa, och hennes bästa vän Eileen, en rätt alldaglig tjej som jobbar på ett litteraturmagasin och vars främsta personlighetsdrag är att hon är kär i sin bardomsgranne, som hon av outgrundlig anledning inte kan tala klarspråk med trots att de ligger med varandra. 

Det har tagit mig en dryg månad att läsa den här boken, kanske på grund av att det var länge sedan jag var så ointresserad av vad som händer med karaktärerna. 

Det här kommer inte bli nådigt men så har jag heller inte spärrar när det kommer till roasts... 

*

Jag läser en kurs i litteraturkritik just nu och vi har kommit till delen som behandlar digital litteraturkritik, ergo, exakt det jag håller på med här. 

   Det har sagts att den stora skillnaden mellan en professionell kritiker och en amatör är att litterära kvaliteter för en amatör står under känslan verket framkallar hos en. Det är inte så viktigt om språket var nydanande och perfekt komprimerat för gemene bokbloggare, enligt kurslitteraturen, det som spelar roll är huruvida boken väckt engagemang hos mig som läsare. 

   Och det kan man ju tycka vad man vill om men det kan vara bra att ta det med sig i när man läser den här recensionen: 

   Det är väldigt många av mina känslor för den här boken som redovisas. 

* 

Ack detta ok en författare som en gång skrivit en bestseller måste bära - att allting som kommer därefter inte möts som en egen historia utan som en förlängning och en måttstock på förra. 

   Ack ock att vara en författare vars verk kommer läsas som självbiografiska bara för att de låter en av sina karaktärer vara författare. 

   Men är det konstigt? Efter en längre tid i livet som författare känns det säkert som det naturliga att skildra. Dock skulle jag säga att det är omöjligt att inte läsa den här som åtminstone delvis autofiktiv. Jag klarar det inte i alla fall. 

Jag läste, som kanske kan gissas av förra stycket, Normala människor och bestämde mig då för att jag gillar Sally Rooneys texter. Normala människor var en slags relationsroman som var lättuggad, den sortens mörka spinoff på chiclit som jag dreglar över, samtidigt som den innehöll tillräckligt komplicerade karaktärer för att ändå räknas som något mer en enbart underhållning. 

   Därför är det självklart, jag skulle vilja säga oundvikligt, att jämföra karaktärer, handling och känsla i Vackra värld var är du med Normala människor. 

   Och redan från början av läsningen känns det som om den vackra världen drar det kortaste strået. 

__________

MINA PROBLEM MED BOKEN:

KARAKTÄRERNA

Jag får inget grepp om Alice. Är hon en kuf? En tönt? En socialt missanpassad kvinna? Hennes inledande kapitel väcker frågor som dessa, medan hon målas upp i sina egna ord, via ett brev, som en helt annan. I Eileens, närmaste vännens, är hon en tredje. Samma gäller för alla karaktärer i hela boken. 

   Och visst skulle det kunna vara en tolkning av hur komplexa människor är, att vi har olika masker att ta på oss för olika tillfällen, men är inte det att tolka lite för välvilligt och lite väl långt ifrån texten?

MAILKORRESPONDENSEN

Romanen är uppbyggd utifrån formen (ca) vartannat kapitel gestaltade text, vartannat mail mellan vännerna Alice och Eileen.

   Delarna som inte är mail tycker jag mer om. Det handlar om det vanliga som livet handlar om. Relationer, att växa upp (även om karaktärerna är runt de 30 skulle jag säga att de är i full färd med att växa upp fortfarande. No shade alltså, jag tror jag själv blev vuxen i somras) och att fylla dagarna med mening. Att sträva vs att vara fast. Frågor som går att applicera på de flestas liv, blandat med en will-they-wont-they aura runt männen Alice och Eileen träffar. 

Det är med andra ord en helt vanlig kärleksbok, som har fördelen att ge en lite tankemat men vars tankemat också tenderar att trötta ut en. För mailkapitlen är inte särskilt underhållande. Rooney verkar vilja få in HELA samtiden i romanen och diskuterar än kapitalism, än historiska bortglömda civilisationer, än bisexualitet och sexualitet, utan att låta tankarna glida över i annat än konstateranden. 

   Eller så missar jag något och det är egentligen jättedjupa resonemang. 

   I vilket fall är det inget för mig. 

...OCH DESS FÖRSÖK TILL SAMHÄLLSKOMMENTERING

Mailpassagerna är så tråkiga att jag i slutet bläddrar förbi dom, på min höjd skummar. Visst finns det några intressanta tankar om livet som skrivande människa, men annars...

   Det är två tjejers deklamerande av hur många svåra ord de kan. 

   Ingenting direkt revolutionerande blir sagt. Kapitalism är dåligt men ändå inte. Skönhet har stark påverkan på människan, eller inte. Religion är viktigt och sant och essentiellt, och ändå inte. 

   När floskler som "men varför ska vissa vara rika och kända medan andra lever i fruktansvärd fattigdom?" haglar över korrespondensen känner jag att vi har nått peak instagramgenerationen: 

   Det är viktigt att slänga in ett "jag tänker minsann på mina privilegier" utan att för den sakens skull göra ett skit med sina privilegier. Det är inte därför man säger det, man säger det som en trollformel som ska få andra att förstå att man är en reko människa. 

   

Ni vet hur folk började sätta svarta rutor på sina instagrams för #BLM och sen aldrig mer tänkte på rasism, för att dom hade gjort nog i och med den där svarta rutan? 

  Lite den viben får jag från Vackra värld....  

KVINNOPORTRÄTTEN

Och kvinnorna i den här boken? 

   Långa, vita, slanka, oplockade som tidiga vårrosor. 

   Det skrivs om vita händer, huvuden som en blomsterknopp, allt är så skönt och vackert när det kommer till kvinnorna att jag undrar om det är en människa eller porslinsdocka som beskrivs. 

  "Det är otroligt... Heterosexuellt." Sa en kompis till mig när vi diskuterade boken - trots att det flytkigt nämns att en av killarna är bi! - och denna heterosexualism når sitt klimax när det kommer till sexscenerna. 

    Kvinnorna pratar om att bli dominerade, det är en daddy-spank-me-air så fort kläderna åker av (och det gör dom, ofta). Det hade väl inte varit hela världen om det inte kändes som karaktärerna själva trodde de var så jäkla speciella när dom håller på.
   Som om de var först med att upptäcka dominans? 

  Pinsamt.

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

30 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

Språket är opyntat, rent av kalt. 

Känns hafsigt. Gillar det svepande, det idoga användandet av kommatecken istället för punkt men oftast reagerar jag inte över huvud taget på sakerna berättarrösten zoomar in på. 

Det är modernt med hårdkokt prosa á la amerikanska unga kvinnor, språket ska vara funktionellt snarare än målande och handlingarna ska tala för sig själv. 

Jag köper det, tycker det är intressant men tror också att det håller mig utanför. Det finns en anledning till att dom predikar gestaltning i skrivarskolorna, det skapar en direktlänk mellan karaktärernas känslor och läsarens. 

I vilket fall, det stör mig inte, det fångar mig inte. Det bara är. 

(Dessutom, ibland är det något i översättningen som känns... felsyftande. Som om det har funnits två potentiella meningar i Rooneys originaltext och att översättaren har valt den av dom som gör det oförståerligt på svenska.)

- STORY/ DRIV - 

30 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Det handlar löst om ett stundande bröllop för Eileens syster, det handlar om Alice den utbrända författarstjärnskottet, det handlar om männen de två kvinnorna träffar. 

 Det är helt ärligt inte särskilt intressant. 

Jag vet inte under läsningen vart vi ska komma med alla dessa rablanden och återgivanden av interaktioner. 

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

15 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

 Vet inte varför jag läste ut den här för att vara helt ärlig. Tror det mest var för att det kändes jobbigare att börja med något nytt än att bara fortsätta. 

 Det finns konflikter, det finns undertoner att nysta i men jag bryr mig typ inte. Stryk det: jag bryr mig faktiskt inte. 

 Till och med sexscenerna är blasé, närmast urvattnade och kontrade med klichéer. Som ska vara edgy? Åh, en kvinna som vill kalla killen daddy, är det och lite wild eller? 

 Kom igen Rooney. Bättre kan du faktiskt.

- KARAKTÄRER - 

10 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Som sagt.

- SLUTET -

25 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

Smällde ihop boken och sa ljudligt JAHA. 

SEMISPOILER NEDAN (markera för att se texten): 

Självklart blev det så som det blev. Det är ju trots allt den typen av bok, alltså en kärleks/relationsbok, hur mycket prat om världsfrågor den än försökte förklä sig i. 

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

10 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Nä nu går vi vidare va.

__________

SLUTBETYG 

20 %

 Jag läser ut den och jag ser det nästan inte som bortslösad tid. 

Har du den hemma: 

Läs den om du inte har något annat som verkar intressantare.

Om inte: 

spring inte till bokaffär eller biblioteket. 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Vackra värld, var är du

Sally Rooney

Originaltitel: Beautiful world, where are you

Översättning: Helena Fagertun

Utgiven: 2021-09-07

Förlag: Albert Bonniers förlag

ISBN: 9789100191320