DEN FÖRSTA BOKEN - Karolina Ramqvist

   

DEN FÖRSTA BOKEN

av Karolina Ramqvist

Den första boken kretsar kring den namnlösa berättarens sista förmiddag på Jamaica tillsammans med mannen hon har älskat. 

Det är 2002 och ett liv skiljer berättaren från den hon var dessa sista skälvande timmar. 

Långsamt rör sig berättandet fram och tillbaka mellan de de en gång var, de de hoppades kunna bli och det som det oundvikligen måste sluta vid. Det är en berättelse om maktroller och könsroller, om förblindande ungdom och hänsynslös kärlek och kulturer som möts på en plats vars hetta är lika verklig som metaforisk och klaustrofobisk. 

Jag drabbas hårt av nostalgin huvudpersonen är fångad i. 

Den känns som min egen.

*

Det finns många ord att beskriva Den första boken med och de flesta av dem är adjektiv, för Ramqvist har skulpterat fram en känsla lika mycket som en berättelse. Det är fint, finstämt, detaljerat. Långsamt och drömsk. Det här är ett minne och det är skrivet för att betraktas med minnets frostade lins. Linsen zoomar in på detaljer, precis som blicken desperat vill registrera så mycket som möjligt när man är på en plats man inte vill lämna, men måste. 

  Texten känns verklig. Det är en liten bit verklighet framkallad på fotopapper. 

   Det är ett porträtt av ungdom, ungdomskärlek. Det handlar om kärlek, den stora kärleken, eller den första, den som blir extra vacker för att man måste skynda sig att njuta av den. Hur kärleken ter sig innan man är färdigväxt, innan man börjar genomskåda livets alla falsarier. 

Ramqvist gör kärleken på en plats långt hemifrån så relaterbar, för det är precist återgivet. De små nyanserna avbildas exakt: att vara upp över öronen för någon för att tiden är kort och reglerna, de fysiska, de geografiska, de kulturella, är annorlunda när man träffar någon så långt hemifrån. Att det första mötet innehåller alla sorters möjligheter, en hårt spänd duk av magi, och att den duken har hunnit säcka ihop, gnagas på och lossna från sina ramar när man sen återvänder.
   Att återvända är oundvikligt, det är lätt att förstå att det för huvudpersonen är oundvikligt. Men det gör det perfekta minnet fult och fel. Det ger älskaren mänskliga dimensioner som den inte har i det första mötet. 

*

Utöver den vibrerande starcrossed-lovers-kärleken är Den första boken också snygg i hur den diskuterar "postkolonialism" - citattecken för att det är ett så västerländskt ord, ett sätt att tämja och gömma undan andra ord, något man bara borde kalla rasism eller ren orättvisa. När huvudpersonen nämner för Paul att hon är intresserad av postkolonialism vet Paul inte vad det ordet betyder. Dock vet han, lika väl som byn och vännerna och butiksinnehavarna, lika väl som hon med tiden där ska förstå, att det finns regler, hierarkier, kring hudfärg, män och kvinnor, unga och gamla. Det frisläppta karibiska klimatet ställs mot det strama svenska. 
   Jag kan dock vara tacksam för att berättelsen sker för 20 år sedan och att huvudpersonen är så ung, då slipper vi fundera på huruvida porträttet av Jamaica är rättvist och nyanserat nog och kan istället titta på det genom tidens och huvudpersonens unga oskuldsfulla ögon. 

*

Mitt i all den ungdomliga naiviteten är huvudpersonen klarsynt, nykter på ett nästan cyniskt sätt. Det är en personlig favorit när berättarrösten inte är rädd för att verka osympatisk eller hård i sin längtansfulla sökande efter att sant återge världen och människans inre.
   Hela texten är klaustrofobisk, dömd att rastlöst trampa runt på en väldigt liten yta. Miljön i sig är varm, klibbande. Huset hon vaknar i är litet och trångt. Mörkret är förblindande. Även minnets lins är obarmhärtig - detta är berättat i efterhand, oftast i pluskvamperfekt, med berättarjagets samlade vetskap om hur det hela oundvikligen kommer sluta. Ändå dröjer hon sig kvar i minnet.
    Det är som att livet i sig, även allt som kommer efter, är koncentrerat kring detta minne.
   Och efter 200 sidor av att få vara mitt i deras omöjliga, tidsbestämda kärlek förstår jag det. Jag hade inte heller velat lämna, även fast jag vet att det är det beslut jag tagit; att det är det bästa, trots allt. 

*

Vidare är det en berättelse om den smärtsamma förvandlingen från flicka till kvinna och hur den aldrig är så tydlig som utanför Sveriges trygga gränser: 

"Hon hade tänkt mycket på sådant, på det faktum att hon inte var en man, på hur män såg på henne, på vad andra tänkte om män och kvinnor och på sådant som var givet för män men inte för kvinnor, som att ta sig ensam till en plats som den här eller till just den här platsen utan att få särskilt många frågor om varför. Men innan hon kom hit hade hon aldrig riktigt känt sig som en kvinna och trots att hon var nästan fem år äldre nu och rent objektivt mer av en kvinna än hon varit då de möttes första gången, hade känslan fortfarande ett slags nyhetens behag över sig."
- sida 97

Jag blev också kvinna utomlands, jag förstod att spelreglerna är annorlunda för mig först när jag lämnade hemlandet. Det känns fint att få läsa detta nedskrivet med någon annans penna, med samma eller liknande ord som jag själv använt i mina haranger om varför jag till slut återvände till Sverige. 

* 

Det finns något Älskaren-esquet över Den första boken. 
   Älskaren av Marguerite Duras är den bok som slagit rot aldrig som allra mest skoningslöst i mig.
   Så den som gillar Duras stil och tematik kommer förhoppningsvis kunna njuta av att falla handlöst in i denna välförtjänta Augustnominering. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

Förlora dig helt i det här. 

Tillåt det bli en våg som sköljer över dig totalt. 

Läs, känn, gråt med den här texten. 

Låt det bli den övermannande läsupplevelse det är menat att vara. 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Den första boken

Karolina Ramqvist

Utgiven: 2024-08-20

Förlag: Albert Bonniers förlag

ISBN: 9789100801311