JUDAS - Amanda Romare

     

JUDAS

av Amanda Romare

Fiktiva Amanda - inte att förväxla med författaren Amanda (?) - har hittat sin fiktiva Emil och allt är bra i deras fiktiva förhållande. 

Eller alltså Amanda önskar ju att Emil ska ta bättre hand om sig själv. Inte gå upp för mycket i vikt, inte knarka. 

Hon tycker själv att hon är orimlig i sitt sätt att vilja styra över sin pojkvän. 

...Eller? 

Är det inte rimligt att vilja att partnern ska anstränga sig lite och bry sig om sin hälsa?

Välkommen, igen, in i den halvsanna eller helt sanna eller ihopdiktade världen av Amanda Romare.

*

Jag testar en tanke nu, för att se om den känns sann efter att jag har skrivit den: 

   Varje gång jag läser en hypad bok kan jag inte låta bli att göra recensionen till en del av debatten; 

   "Här kommer min hot take, undra vilken dagstidning som känner sig sugen på att publicera månne?"

   Nä. Inte det där inom citationstecken. Men den första delen är nog sann. Jag läser Judas och det är Amanda Romare, författaren till Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som är upphov till både kulturdebatt och en serie med samma namn, så självklart har det varit buzz. Jag har inte varit så insatt, inte läst någon artikel eller tyckt något. Har snappat upp hon kan anses som taskig mot sin kille eftersom hon tycker att han ska ta ozempic. 

   Eller/och något om att boken, romanen ("romanen"?) är för utmålade? 

   ...Det är den ju. Man läser ju allt som sant. Det är också det som gör hennes skrivande oemotståndligt. När Amanda Romare skriver känns det helt äkta och efterlängtat opolerat.

*

JUDAS DÅ. Spontan reaktion var, till en början: 

   Genial. 

   Nej. Jo. Jag vet inte. 

   Den var bara så oerhört kul att läsa. 

  

Från början hade jag inte tänkt att läsa den.

"Jag är helt klar med den autofiktiva debatten, och att läsa den här skulle vara att ge mig in i den", tänkte jag nog. Men nu undrar jag om jag inte gillar den just för att jag läser allt som sanning? Det är säkert inte allt sant, dels för att det är naivt att tro det, men kanske känns den påhittad främst för att ett liv är inte såhär skojigt. 

    Eller så är det sant, i den mån att det som skrivs har hänt, men Amanda Romares penna gör också det, eventuellt, helt igenom verklighetsupplevda... KUL. 

Min tanke var i alla fall att jag inte skulle läsa denna. 

   Men så har jag ingen läslampa att sätta direkt på boken, men däremot en sambo som vaknar likt en gnällig bäbis om jag skulle få för mig att tända nattdukbordslampan, så det blev till att läsa något som Bokus Play erbjöd (skärm = inbyggd lampa, som med hjälp av Guds goda hand inte är stark nog att väcka den stora sura jätten bredvid mig i sängen). 

  Det jag sökte var något som kunde göra transitionen från vaken till sömnig lite lättare, så all allvarligare litteratur och hemska deckare gick fetbort. Samtidigt var jag så så sugen på något som i alla fall var engagerande och välskrivet. Något kul, kanske jag till och med letade efter. 

Jag läste Halva Malmö... när den kom ut och jag gillade den, mycket, jag såg den som ett viktigt inlägg i samtidsdebattens vendiagram över kultur och relationer. Jag njöt av den. Jag använde den som bevis för att det sög rövpung att dejta nu för tiden. 

   Men jag minns inte att jag tyckte den var sådär... Rolig?  

   Tragikomisk kanske. Säkert. Men inte haha-rolig. 

   Men i Judas är den humoristiska tonen torrare, mer nedredigerad. Och det funkar riktigt jävla bra. 

*

Finns det någon röd tråd i den här? 

   Inte egentligen. Sambolivet. Emil och Adina och Skåne och OCD:n. 

   Är det ett problem? 

   "Inte alls", tänkte jag först skriva. "Jag läser och läser och skrattar och blir liksom lite varm i hjärtat. För oavsett om Judas är Romares verkliga dagbok, delar av den eller rena fantasier, så är det oerhört modigt av Amanda att skriva en bok som den här. När allt annat blir mer och mer filterslätt är Judas välkommet kantig och skavig." 

Så tänkte jag alltså avsluta den här texten när jag skissade på en recension under läsning.

  Men sen läser jag ut boken. 

 Och försöker förstå vad jag har läst. Och varför. 

*

Visst läser man inte för att komma fram till något. Resan är målet, inte minst när det gäller böcker. Såklart! 

   Men... Jag kände att jag läste och läste och hade det kul och trevligt men sen kändes det som om historien tog slut, bara sådär. Som om någon hade klippt av en bit av filmrullen.  

   Det blev liksom ingenting av det. 

   Slutet är underwhelming, förvirrat och i det stora hela rätt... meningslöst? 

   Är det detta det blir när livet är intrigen? Livet har inget dramaturgiskt logisk avslut. 

Men jag hade ändå tänkt att den här boken skulle lämna mig med något annat än några förstulna hehhehe för mig själv. 

*

(Vet ni HUR bra den här texten hade kunnat bli om jag bara gjort lite research och faktiskt kollat vad kulturfolk hade skrivit om boken? Den hade liksom haft EN POÄNG. Något att stångas mot. En logisk röd tråd att följa. 

Men ibland måste jag påminna mig om att jag får zero pesetas för mina recensioner. Så minsta möjliga effort räcker gott och väl just nu.)

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

Som dagbok sedd är den festlig. 

Som roman är det helt ärligt lite av en besvikelse, om man i en roman förväntar sig en början och en mitt som leder fram till ett tillfredställande slut. 

Det puttrar på, livet händer och det är beskrivet på ett kul sätt. Men jag har svårt att sammanfatta bokens handling med en tre meningar ens.

Så, jag tror många kommer få ut mycket av att läsa den här boken. Men gå in med rätt förväntningar.

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Judas

Amanda Romare

Utgiven: 2026-01-09

Förlag: Natur & Kultur

ISBN: 9789127181441