PENNTRICKET - Johanna Swanberg
PENNTRICKET
av Johanna Swanberg
Sandrine är jätte - jätte jätte jätte jätte JÄTTE! - bra på
att tänka positivt. Till och med när hon fått ta över sin
kollegas storrensning hos en gubbe som sparat på exakt allt
sedan Vietnamkriget tar hon det med ett leende. Ett leende som
man blir lättare att få till när man hela livet har övat hemma
med en penna mellan läpparna som tvingar upp mungiporna.
När man är så bra på penntricket som Sandrine är gör det
inget att ens tonårsdotter tycker allt man gör är ett
övergrepp, eller att ens exman egentligen är en snål skithög,
eller att man inte fått den där löneförhöjningen som alla
andra pratar om...
Även om den där löneförhöjningen skulle komma väl till pass
för att, till exempel, inte ha en klump i magen dagarna innan
löning varje månad...
*
I ett lapptäcke av olika mindre intriger får vi träffa
Sandrine när livet sparkar henne i arslet en gång för mycket
och hon blir tvungen att lära sig att sparka tillbaka.
*
Jag lyssnade på Johanna Swanbergs debut Cassi och tyckte den var
toppen. Cassi var en ovanlig och välbyggd (och ibland lite unlikeable)
karaktär som sattes i den ena konstiga situationen efter den andra,
vilket gjorde berättelsen till vad amerikanerna skulle ha kallat en
"bumpy ride", på de allra bästa sätten. Berättelsen kanske inte
engagerade lika mycket hela vägen - slutet var betydligt mindre
spännande än resten av boken som jag minns det - men det var kul att
läsa för att det fanns ett driv från både berättelse och karaktärer. Jag
ville veta vad Cassi skulle hitta på härnäst.
Så när Bonnier skrev till mig på instagram och frågade om jag ville
läsa författarens senaste bok var det egentligen inte ett svårt val. Jag
är annars väldigt selektiv till recensionsexemplar, inte minst med tanke
på senaste tidens diskussioner om ärliga recensioner på svenska
bokstagram. Men jag kände stort förtroende för att Swanberg skulle ha
producerat en bok som jag skulle kunna tycka om och ha smarta saker att
säga om, så jag sa ja.
*
Sandrine, huvudpersonen i Johanna Swanbergs senaste bok
Penntricket är verkligen en intressant person. Både helt
oemotståndligt snäll och lite godtrogen, en kombination som leder till aaaaaws som både betyder "såå fin hon är" och "gud hjälpe denne
arme själ". Hennes tvångsmässigt positiva attityd gränsar ibland till
mani, vilket ger boken både en söt och en lite salt smak.
Problemet med Penntricket är att hela berättelsen är Sandrines.
När jag läst en tredjedel kan jag fortfarande inte peka ut vad exakt som
är "den stora konflikten".
Livet? Jo. Men. Hallå. Lite mer av en konkret fråga
behöver jag för att veta varför jag ska fortsätta läsa?
Är det att hennes kollegor stjälper över massor av sina
arbetsuppgifter på Sandrine hela tiden?
Nej, det är ingen konflikt där för Sandrine älskar att
vara andra till lags.
Är det relationen med dottern, som helst av allt springer
ut ur rummet när mamman kommer in?
Nej, eller, konflikt är det ju. Men framåtrörelse?
Jag vet inte.
Om det är skildringen av en långsamt överhettande kittel
jag förväntas bevittna känns det som om någon har glömt att sätta
plattan på högsta värme.
MEN. Halva boken in händer något. Fan flyger i Sandrine. Hon börjar
agera. Och boken får äntligen den där glöden, farten, som jag har
saknat.
Det blir en jävla resa.
*
Det är också svårt att inte jämföra den här romanen med författarens
debut. Det finns många element som är nästan samma: en humoristisk, lite
naiv och "unhinged" huvudperson, en vänskap över generationerna, ett sorgligt
parti och en inneboende tragik hos karaktärerna som ger boken en tyngd
som feelgood brukar sakna.
Men här tycker jag Penntricket går vinnande ur
jämförelsen. Jag tycker hela berättelsen är bättre genomarbetad än
Cassi. Jag tycker denna är roligare. Intrigen är som sagt inte
lika stark till en början men från mitten tills att allt knyts ihop
är det mycket elegantare. Även personporträtten är strået mer klockrena,
levande och originella.
Jag tyckte helt enkelt mer om Penntricket än om Cassi. Även om jag hade
det trevligt eller väldigt trevligt när jag läste eller lyssnade på dom
båda.
*
Jag växel läste-lyssnade på denna, så som jag brukar: läste när jag
satt ner, lyssnade vidare när jag behövde använda händerna till något
annat. Och credd ska ges där credd är förtjänad, därför måste jag
verkligen säga att Emma Peters gör en suverän inläsning av den här. Den
som föredrar ljud framför text har 8 timmar och 46 minuter av rolig
lyssning framför sig.
*
Kuriosa:
Penntricket var det vi kallade att sätta en penna under
brösten för att reda ut om man behövde börja med bh i tidiga tonåren.
Stannade pennan var det bara att pallra sig iväg till
H&M.
__________
ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?
- SPRÅK -
90 %
Höga poäng för de böcker
som har ett bildrikt, nästan
poetiskt språk. Men
viktigast av allt är om
rytmen, meningarnas längd
och klang, är skön att vara
i.
Sandrines karaktär får allt liv och
personlighet tack vare
språket.
- STORY/ DRIV -
50 %
Också kallat
"bladvändighet".
Hur desperat vill jag
veta vad som ska hända
näst? Hur svårt är det
att lägga ner boken? Hur
väl är intrigen
uppbyggd?
Som redan nämnt, det tog sin goda tid
på sig att starta.
- MITT ENGAGEMANG I
HISTORIEN -
70 %
Det här är kategorin som
reder ut hur mycket boken
faktiskt påverkade mig. Blev
det tårar, skratt,
hjärtsmärta för
läsaren?
Till en början högt, sen en
dipp där när jag funderade på
varför fortsätta läsa. Sen högt
igen.
Hela tiden kul och originellt
skrivet, vilket är en motor så
god som någon att läsa
vidare.
-
KARAKTÄRER -
100 %
Är människorna vi möter i
boken runda? Intressanta?
Levande? Komplexa? Känns det
som om vi får lära känna dem
på riktigt? Kommer vi komma
ihåg dem efteråt?
Se och lär, bokvärlden. Så här
skriver man verklighetstrogna,
levande, roliga och engagerande
karaktärer. Ett praktexempel.
-
ORIGINALITET -
60
%
Är det en
historia som
finns
representerad
i andra
versioner,
kanske till
och med
alldeles för
många gånger i
andra
versioner,
eller är det
något som är
nytt och
fräscht och
ögonvidgande?
Stannar jag
upp och tänker
"oj, det där
var ingenting
jag förväntade
mig" under
läsningens
gång eller
utvecklas
historien
precis som man
hade kunnat
förutse?
Av någon anledning är det här tredje boken jag läser på kort tid som fokuserar på att göra storrensning hemma hos en hoarder? Boken bjuder ju på många sätt på en inte så ovanlig historia. Men utförandet hade ändå något eget. Något Swanbergskt, kanske man kan kalla det.
- SLUTET -
65 %
Allt får inte bli
orealistiskt bra, då
sjunker betyget som en
sten. Men att lämna
läsaren helt utan
försoning, att själv
få "pussla ihop" allt
för stora delar av
historien drar också
ner poängen. Här söker
vi alltså efter den
hårfina gränsen mellan
försoning och
upplösning.
Jag var rädd för att alla
trådar skulle knytas ihop på
det mest perfekta sätt med en
guldglittrande rosett över
hela alltet, men författaren
höll sig borta från det och
det tackar vi hjärtligt
för!
Man kan inte kalla slutet
öppet men det var definitivt
mer av en nyans av "allt
kommer bli bra" än en hel
bankett med lyckade
ihopsnörningar.
Sen lämnade det mig väl inte
med... något speciellt. Det var
en bok. Det tog slut. Det blev
la bra, typ. Bra på en nivå som
passade resten av
berättelsen.
- STANNAR HISTORIEN
MED MIG? -
40 %
Tänker jag på boken, i
positiva termer, efter
att jag lagt den ifrån
mig? Förändrade den
något i mitt synsätt,
min kunskap om världen
eller människor? Blev
jag klokare, vidsyntare,
berörd?
Jag skriver denna recension
ungefär tre veckor efter att
sista sidan var utläst, och
jag kommer inte ihåg så
mycket? Inte så mycket
specifika
detaljer.
Vet inte om det är bokens
fel eller mitt eget. Men nu
blev det så.
*
SLUTBETYG
67,86%
__________
ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?
Ja men läs för fan.
Den är bra. Den är kul.
Vad mer behöver man?
__________
Tack till
Albert Bonniers Förlag för möjligheten att läsa den här boken!
__________
Glöm inte att följa mig på instagram!
---> @Ordligare
___________
Penntricket
Johanna Swanberg
Utgiven: 2026-04-13
Förlag: Albert Bonniers förlag
ISBN: 9789100803803
Kommentarer
Skicka en kommentar