HALVA MALMÖ BESTÅR AV KILLAR SOM DUMPAT MIG - Amanda Romare

                

HALVA MALMÖ BESTÅR AV KILLAR SOM DUMPAT MIG

av Amanda Romare

Bokens Amanda är mästare på att bli kär. Det räcker med att en person hon varit på en halvkass dejt med ignorerar henne i två dagar för att hjärtat ska börja lysa neonrött i bröstet. 

Samtidigt finns det redan något i bröstet som skaver. Att vara snart 30 och singel. Det var väl inte såhär livet skulle vara? 

Amandas letande efter livspartnern börjar som ett oskyldigt swipeande på dejtingappen Tinder och slutar någonstans långt ner i avvisandets kaninhål. För hur många gånger kan man bli dumpad innan det är dags att inse att det är en själv det är fel på?

*

Den här boken har satt igång någonting i mig. Jag kan inte sluta prata om den. Jag läser otaliga recensioner och tjuvlyssnar på min omgivning ifall någon skulle börja prata om den så att jag snabbt skulle kunna dyka in och säga "men är den inte så intressant?". 

Jag lägger också orimligt mycket energi på att störa mig på inläsaren de valt till ljudboken: boken har ju rätt uppenbar malmöförankring och ändå väljer man en ljudboksinläsare med den släpigaste stockholmskan i hela avlånga landet. 

   Jag lyssnade inte ens på boken men det kändes som om det hade kunnat bli en så självklar lyra, istället för nu när metaforen snarare blir att de stod och kollade på sina mobiler och bollen bara seglade förbi. 

   Därför lägger jag en massa tid på att läsa recensionerna av ljudboken också, mest såklart på grund av mitt enorma behov av att känna att jag har rätt. 

 Jag stöter på en enstjärnad recension med texten: 

 "Är det såhär kvinnor tänker om sig själva nu? Och är det såhär män är mot kvinnor? Fan vad deprimerande." 

Detta skärmdumpas och läggs upp som en händelse på min instagram @ordligare och ställs bredvid tanken 

 "Ska jag ge en bok om förintelsen dåligt betyg för att den handlar om förintelsen, som ju var dålig?" 

 Låt mig utveckla. 

 * 

Lagom till den här recensionens skrivning har jag lyssnat på Litteräris Podcast där Jessica Johansson och Anna Wehlin pratar om böcker som de läst det senaste, ibland utifrån vissa teman. I senaste avsnittet pratar de om destruktiva unga kvinnor i litteraturen och Jessica uttrycker att hon inte har fastnat för någon av de böcker hon kallar "tinderromaner" och nämner Halva Malmö... som exempel. Hon säger att hon är glad att hon hann träffa sin partner innan Tinder blev en grej. 

Personligen var jag i allra högsta grad ung och singel när Tinder blev en grej. Således har jag också tindrat i mina dagar och varit på en och annan kass tinderdejt. Jag har nog i ärlighetens namn varit en och annans kassa tinderdejt också. Det tenderar att bli så när attraktion förväxlas med någons förmåga att ta en hyfsad bild på sitt ansikte. 

Halva Malmö... är alltså en igenkänningsbok för mig. Jag sjunger Amanda Romares lov för att hon blir en representant för mina erfarenheter. Hon har också hyfset att tala öppet om det genanta med tinderavvisanden, det som man upplever på mikronivå i varje avmatchning men som känns chernobyl i bröstet likt förbannat. Romares huvudkaraktär kanske är överdriven (för vem lyckas med konststycket att vara så odejtbar? Svar: väldigt många på grund av appens uppbyggnad, men vi kommer till det), men hon är på något sätt summan av alla hemska tinderhistorier jag har hört. 

Boken har fått både ris och ros. Största delen av riset läggs på språket, hur Romare slänger in engelska ord och översätter eller försvenskar engelska uttryck som ser klumpiga ut i svensk språkdräkt. (Inte helt olikt en annan snart-trettio-skribent som ni känner allt för väl vid det här laget.) Jag har således ca noll problem med att bokens huvudperson genom både språk och handling verkar som en förvuxen tonåring. 

   Det är, on the contrary, en sak som förstärker hela bokens tema: det är inte lätt att bli vuxen nu för tiden och här är en stor anledning till varför. 

 * 

Tinder gör väntan på den rätte, grunden till den tvåsamhetsnorm vi har byggt hela samhället på, så mycket mer konkret. Det gör också avvisandet mer konkret. I tindersjön finns det så många fiskar att man inte har tid att stanna länge nog för att tacka för kaffet ifall det skulle visa sig att just den här fisken inte fick det pirra i magen så fort man träffades i verkligheten. 

Tinders hela design har något spelliknande över sig, med svepningar och ständiga nya dopaminkickar och animerade effekter när du drar åt vissa håll. Jag tror få förstår vidden av det när man ger sig in i leken - att din egen profil kommer te sig som en NPC (non player character) för någon annan. För i slutändan är hela din identitet, precis som alla andra i appens universum, reducerad till en eller ett fåtal bilder. Och ännu svårare blir det väl att förstå den här sortens varande om man aldrig ens behövt bekanta sig med det. 

 Och där tror jag vi har själva skiljelinjen bland kritikerna. De som vet hur det känns att vara en del av det grymma dejtingspelet känner en förlösande känsla av att ha fått sina erfarenheter bekräftade. De som däremot möter den här världen för första gången blir förfärade. 

 Med all rätt. 

 Det är en grym värld där ute.   

*

Det här är inte en bok för de pryda. 

   Det manliga könsorganet skrivs med det trestaviga slangord vi alla sett klottrade i busskurer och sexet är sällan det älskande som vi är vana vid från amerikanska filmer. 

 Romantiken är död och jag kan inte annat än hålla med. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

65 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

"Jag har laddat ner Tinder igen. Denna kärlekens bajstunna."

 Jag brukar ju ge böcker som tangerar poesin och har starka rytmiska kvaliteter höga betyg och borde då logiskt ge den här rätt lågt betyg på grund av dess lättsamma vardaglighet. Språket är nästan uppnosigt inofficiellt. Som att läsa en verklig dagbok och inte en dagboksroman. 

Men jag gillade det. 

Jag gillade att metaforerna var så populärkulturiga att jag undrar om den tilltänkta läsaren måste vara född under samma decennium som jag. 

Jag gillade att det var engelska ord i princip överallt eftersom jag också lever i en värld där allting nytt från amerikatt behåller sitt ursprungsnamn då språktröskeln är så låg att det vore löjligt att översätta det. 

Det heter ghosta, swipea, matcha, inte ignorera, svepa eller träffa. 

Men! Alla dessa jävla utropstecken!! Ursäkta språket! Men ser inte det här ut mer som en messengerkonversation mellan två fjortonåringar än något ni vill se i en bok?!?

- STORY/ DRIV - 

70 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Ibland är boken lite lång. Efter tusende (känns det som) dumpningen blir man sugen på att Amanda ska utvecklas lite, komma med något nytt fräckt perspektiv på sig själv och sin situation eller bara helt enkelt bryta ihop. 

Men i allmänhet har den bra driv och det tar inte lång tid innan man är inne i karaktärens värld så på mycket att man måste veta hur fan det här ska gå.

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

110 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Det tar mig timmar att skriva den här recensionen för det är så svårt att sortera i alla intryck jag fått under läsning. Mitt engagemang ligger ju då som redan nämnt mycket i att jag känner att det här är litteratur som representerar mig och mina likar. 

Amanda Romare har beskrivit verkligheten - min och mina kompisars verklighet. Det kan vara precis såhär pissigt att vara ung och singel och tindrande idag. 

- KARAKTÄRER - 

75 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Som det ofta blir i en dagbok kretsar handlingen omkring Bokamandas (försöker skilja på verk och upphovsmänniska men det är lite klurigt när huvudkaraktär och författare delar förnamn...) liv och människorna omkring henne är bikaraktärer som hon speglar sin egen lycka/olycka i. 

Männen är pinsamt lika varandra, så till den grad att jag inte kommer ihåg några av deras specifika karaktärsdrag utan de har smält ihop till en klump av mansgestalter som säger okänsliga saker. 

Det hade kunnat vara ett minus men jag ser det snarare som oerhört talande för den här bokens tematik. 

Amanda själv är plågsamt genomskinlig på ett öppenbokligt sätt, stundvis så desperat att hon gränsar till neurotisk. Jag älskar det. 

- ORIGINALITET - 

85 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Det kommer myen del sån här s.k tinderlitteratur just nu och ändå förstår jag varför just den här tar sig till slutsåld första upplaga. Det är lättillgängligt och träffande på ett sätt som känns som en suck av lättnad för många läsare. För andra är det en helt okänd värld har muterats till någon slags känslolös robot. Båda versionerna verkar träffa hårt oavsett vad betyget på Storytel blir. 

- SLUTET -

45 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

Med hänsyn till spoilers har jag satt nedanstående reflektioner i vit text så att man själv kan välja att läsa genom att markera texten.

  Kolla här. Jag vet. Ja, jag vet. Man måste få vara självständig kvinna OCH ha ett förhållande. 

Men är det inte lite underligt att följa en kvinna som är riktigt kass på att bli avvisad och lösningen för henne blir att hon inte blir avvisad till slut? 

Vi missat ju helt hennes personliga utveckling om huvudproblemet är att hon måste ha en pojkvän och att hon i slutet får en? 

Det är nästan lite deus ex machina. Gud stiger ner på scenen och ger Amanda en pojkvän. Kul för henne men vad ska vi lära oss av det här? Att stå ut, kanske? Att prinsen finns där till slut om man bara blir förnedrad av tillräckligt många grodor? 

Det rimmar illa med kritiken av samtiden och dess nålsögekrav som jag tycker resten av boken tillhandahåller. 

Sen ska jag inte vara för hård. Det finns en snygg reflektion av huvudkaraktären i slutet, då hon tänker på dejtande med en lite stjärnögd förtjusning och kommer på sig själv med att sakna det. Kanske säger det mest om människan: vi vill ha det vi inte kan få bara för att vi älskar att vara i processen att försöka nå det. 

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

100 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Jo tack. Det har satt igång en pandemi i delen av min hjärna som försöker ringa in samhället och tiden vi lever i just nu. Sedan läsning har jag grävt ner mig både i recensioner och i annan litteratur och kultur som benämner incelkultur, dejtingkultur och sagoprinsessteorier. 

Tips på hur incels tas upp ur olika perspektiv: 

Nuckan av Malin Lindroth 

(kvinnligt perspektiv på ofrivillig ensamhet, kort bok)

och 

Incel av Stefan Krakowsi 

(ett reportage/djupintervjusbok med incel som fenomen på internet, mest män. 

Finns mycket att säga om hur författaren har ställt sig till kvinnans perspektiv i den här boken och det är långt ifrån lättsmält...) 

__________

SLUTBETYG 

78,57 %

Detta är verkligen en stark rekommendation, inte för att det är ett litterärt mästerverk på något sätt utan för att det är en grund för vad som kan bli en riktigt engagerande diskussion.

__________

YTTERLIGARE REFLEKTIONER

Finns det en feministisk underton i den här? Ett avskräckande exempel på vad som händer när ens hela person blir validerad först i egenskap av Partner? För visst är kvinnor mer upptagna med att berättiga sin existens genom att bli någons flickvän. Det ligger i hela sagoboksexemplet som vi växer upp med. En kvinna får sitt lyckliga slut när hon blivit räddad från draken/styvmodern/förbannelsen av en prins. Då har hon uppfyllt sitt livsmål och har förtjänat att leva lycklig i alla sina dagar. Sagan slutar när hon får prinsen.
I många sagor är prinsessans enda "aktiva" handling att låta sig bli räddad av prinsen. Prinsessan är många gånger inget annat än ett förstoringsglas i vilket prinsens storhet ska kunna synas.
Så vad händer med en kvinna när hon ser sig själv som misslyckad när hon inte lyckas uppfylla sagans enkelt formulerade mål?


Amanda hade kunnat göra så mycket med sitt liv som inte hade att göra med att dejta. Ändå kretsar hela hennes tillvaro kring att bli vald, godkänd och älskad. Först då kan hon börja slappna av och leva ett liv för sig själv. Antar jag? Historien förtäljer inte vari vikten av att bli någons flickvän ligger. Jakten är målet. Vad som händer efter det lyckliga slutet är inget biopubliken behöver oroa sig för.

* 

Jag förstod inte varför jag fick låten Left outside alone av Anastacia (tidigt 2000-tal) på huvudet under läsning. Sen sökte jag upp låttexten:

And I wonder if you know how it really feels
To be left outside alone when it's cold out here 

Well, maybe you should know just how it feels
To be left outside alone
To be left outside alone

 
I tell you, all my life I've been waiting
For you to bring a fairy tale my way
Been living in a fantasy without meaning
It's not okay,
I don't feel safe
I need to pray

 

Och kände bara Amen.

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Halva Malmö består av killar som dumpat mig

Amanda Romare

Utgiven: 2021-10-15

Förlag: Natur&Kultur

ISBN: 9789127172463