VI KUNDE LIKA GÄRNA ALDRIG NÅNSIN MÖTTS - Mhairi McFarlane

VI KUNDE LIKA GÄRNA ALDRIG NÅNSIN MÖTTS!

av Mhairi McFarlane

Stort, stort McFarlane fan. Såpass stort att jag har läst alla hennes böcker och skulle kalla henne min favoritförfattare i genren Feelgood och romance. Hon är personifieringen av witty, med dräpande dialoger och runda, varma karaktärer. Hennes romaner har haft en känsla av nutid, en äkthetskänsla, även när man vet precis hur dessa kommer sluta. McFarlane har enligt mig varit definitionen av modern feelgood. 

Kanske var det på grund av mina höga förväntningar, mitt intensiva fangirlande, som den här boken kändes annorlunda. Jag kanske bara hade för höga förväntingar. 

Men ändå... 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

40 %

Språket är plattare än vanligtvis, liknelserna som McFarlane brukar driva till perfektion är snarare måttligt underhållande, och karaktärerna är mer clichée-aktiga, snarare än de tredimensionella människor McFarlane brukar skapa.

Ändå finns det en lätthet i språket som gör det väldigt lätt att komma in i situationen och fortsätta läsa. 

- HANDLING - 

65 %

Boken känns skriven bakifrån, som att hon kom på slutet på intrigen och sedan bara improviserade storyn fram tills dess. Det finns många nödlösningar som känns konstruerade för att få den röda tråden att inte brista. 

MEN. 

Och det är ett MEN med versaler. 

MEN: efter en tredjedel av boken ville jag såklart läsa vidare. 

Helst hela tiden. 

Jag ville veta om det lyckliga slutet kom, eller snarare, hur det skulle komma. I det har McFarlane en speciell talang: det är lättläst och lästriggande.

- KARAKTÄRER - 

40 % 

Njae. Varken the hero eller the heroinne är några som träder upp ur pappret. 

Deras kemi är gullig, men inte så mycket mer.

Vidare läggs det till några karaktärer som känns helt onödiga för historien, 

så som Emmas feministiska kollega 

(kan ej komma ihåg namnet på denna varelse - är det en gestaltning i sig?). 

Ytterligare en intressant diskussion är det faktum att huvudkaraktären är mörkhyad. 

Att McFarlane (som själv är vit) ger en av sina karaktärer något mörkare hud känns lite som ett försök att flirta till sig en bredare publik, istället för något som tillför till historien. Rasism nämns bara flyktigt och då inte ens kryddade med dom vittnesmål från rasifierade som är lätta att ta del av var som helst på nätet. 

Det är såklart inte det viktigare i en historia men det tillför till intrycket att boken är något slarvigt gjord.

Jag, som stolt Göteborgare och ödmjuk lärling om intersektionalitet, 

kände mig tvungen att ta upp detta till ytan.

- ORIGINALITET -

5 %

Det här känns tyvärr redan väldigt skrivet, framför allt av McFarlane själv. 

Och bättre skrivet, av McFarlane själv. 

- SLUTET -

10 %

Spoiler: det slutar lyckligt. Otroligt lyckligt. 

Och jag löser inte det. 

Tills slutet går jag med på att historien, kanske lite väl tursam, ändå är trovärdig, 

men slutet tar historien alldeles för långt ifrån ett verkligt scenario. 

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? - 

10 %

Nej. 

Men den påminner mig om att gå tillbaka i författarens bibliografi och läsa om allt annat hon har skrivit. 

__________

SLUTBETYG 

28 %

Detta är ett snesteg från författaren, men det gör inget. 

Jag är hundra procent trygg i att hon kommer hitta tillbaka till sin särskilda, 

fantastiska stil i sin nästa roman.

__________

Jag vill tacka HarperCollins Nordic för detta recensionsex!

 

Tryck på bilden för att komma till bildkälla och återförsäljare.