JAG SKA EGENTLIGEN INTE PRATA OM DET HÄR - Sara Beischer

     

JAG SKA EGENTLIGEN INTE PRATA OM DET HÄR

av Sara Beischer

Moa från Jag ska egentligen inte jobba här är tillbaka, precis lika omdömeslös och ärelysten som förut. Hennes förmåga att ständigt sätta sig själv i värsta möjliga situationer gör läsningen ångestfylld och stressande, men också vansinnigt läseggande.

*

Moa började jobba på äldreomsorgen för att ha råd att hålla sig flytande medan hennes skådespelarkarriär skulle ta fyr. Det var självklart bara en fråga om tid. 

   Tre år senare är Moa tillbaka i en ny bok och trivs helt ok med sin tillvaro. Hon tycker om sina kollegor och gamlingarna, trots att förutsättningarna i äldreomsorgen fortfarande är så krassa att utbrändhet är en fråga om när, inte om.
   Men inuti Moa bubblar fortfarande behovet att bli bekräftad. I väntan på att ett filmmanus äntligen ska antas av något av de stora bolagen har en av hennes texter omvandlats till ett bokmanus och skickats in för bedömning. 

   När det blir antaget vänds Moas värld upp och ner. Äntligen får hon berömmelsen hon trånat efter. Men tiden i rampljuset får snabbt ett betydligt högre pris än Moa räknat med...    

Det är en humoristisk bok med hög fart, men den här recensionen kommer likt boken få ett ganska bittert slut.

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

68 %

Effektivt. Läsningen går oerhört lätt. Konversationer utan friktion. Grafiska beskrivningar och humoristiska karaktärsegenheter.

- HANDLING - 

70 %

Texten berör. 

Vårdens brist på både personal och resurser tecknas med självsäker hand. 

När Moa beodras in för tolfte dagen i sträck kokar jag. 

Mycket snabbt är konflikten ett faktum. Beischer imponerar i hur ambivalent hon gör mig inför den nalkande katastrofen - å ena sidan sviker Moa alla hon jobbar med när hennes bok om vården från bakom kulisserna kommer ut, dels unnar jag Moa framgången inom kultur som hon kämpat med sedan förra boken. 

- KARAKTÄRER - 

68 % 

Moa är något av en antihjälte och halvvägs in i läsningen är jag inte säker på att jag hejar på henne. Hon har en ovana att välja fel, i allt, och trots att det gör henne mänsklig gör hennes val också mindre sympatisk.

Stundvis blir jag så frustrerad över hennes destruktivitet att jag vill lägga ifrån mig boken för att aldrig ta upp den igen.

- SLUTET -

20 %

En fjärdedel in i boken har jag en klar känsla av att Det här kommer gå käpprättåthelvetti, vilket såklart gör att jag måste läsa vidare.

Därför blir slutet än mer som en käftsmäll. 

 Jag känner mig lurad. 

Jag läste vidare för att se hur det skulle lösa sig, Moas liv, jobbet, politiken, kärleken, allvarligt talat vad som helst. En så här väluppbyggd konflikt KAN inte lämnas olöst, eller halvlöst. 

Ett enormt nystan med trådar som har trasslat ihop sig och författaren nöjde sig med att dra ut en, klippa av den och visa upp för publiken med ett Sådärja.

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

25 %

Som det redan är utskrivet här på bloggen spyr jag på sockrade slut. 

I jämförelse med det här inser jag dock att de på sin höjd gör mig lite illamående. Det är känslomässig tortyr, så mycket vånda och ångest jag känner med huvudkaraktären.

Och sen går ridån. 

Slut.

Så visst stannar historien kvar på hjärnan ett tag efteråt. 

Men med eftersmaken av en nedtvingad spya, för att låna författarens grafiska beskrivningar.

__________

SLUTBETYG

50,2 %

En mycket lovande början som slutade i besvikelse. 

Jag rekommenderar dig att skippa denna.

__________

Tryck på bilden för att komma till bildkälla och återförsäljare.