NEVER LET ME GO - Kazuo Ishiguro

 


NEVER LET ME GO 
av Kazuo Ishiguro


Kathy, Ruth och Tommy växer upp på Hailsham, en internatskolan för andra barn som är som dem. 

Det är inte mycket de får veta om sina liv och sin framtid, förutom en sak: en dag ska deras kroppar användas för donationer. 


*


Jag har börjat gilla att läsa inbundna böcker. Trots allt har jag ett gäng i bokhyllan som fortfarande är olästa, så varför inte sätta igång med dessa. Never Let Me Go verkade dock inte som en bok för mig. Jag tänkte att språket skulle vara svårt, prettodjupt liksom, och historien skulle ligga mycket under ytan så jag skulle känna mig dum större delen av läsningen. 
   Sen fick jag reda på att det var en dystopi handlade om kloning... 


*

Min bästa kompis läser aldrig baksidan på böcker. Hon älskar dystopier så hon fick ju nos på Ishiguro långt innan jag gjorde det, men vi upplevde böckerna helt olika. Där hon mestadels famlade i blindo kände jag som att jag hela tiden var nära någon slags förståelse. Trots att historien har ett långsamt tempo och det mesta uppdagas i sista fjärdedelen kände jag att informationen baksideläsningen gav mig ledde till en bättre helhetsupplevelse. 

Så det handlar om kloning och genmanipulation. Men också om vetenskap, girighet och mänsklighet. 



__________



ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?


- SPRÅK - 
60%

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

Språket är ganska... enkelt. Rakt på sak. Vi får veta ganska lite om hur saker och ting ser ut. 
Jag trivs i sådan läsning men språkligt löper det inte riktigt på min frekvens. 
Det saknar skönheten som jag är så svag för. 



- STORY/ DRIV - 
100 %

Också kallat "bladvändighet". Vill jag veta vad som ska hända näst? 

Att läsa Never let me go är att göra en arkeologisk utgrävning av en dold värld som Ishiguro givit oss koordinaterna till.  

Alla dessa trådar, Det snirklas in små spoilers, "om jag hade vetat då vad jag vet nu hade jag inte agerat på samma sätt", "det som hände sedan var kanske förklarligt", "det var därför det som följde blev en så stor sak" som gör underverk för drivet i historien. 

Det är helt enkelt omöjligt att inte läsa vidare.



- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 
75 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Det är ett mycket intressant ämne, det här med mänskliga rättigheter beroende på hur (och varför) man blivit skapad. 
Den här boken skrevs 2005, i en tid då genmanipulationer var ett nyare fenomen, eller kanske framför allt ett fenomen som var mer diskuterbart. 
Nu för tiden har regnbågsfamiljer och fertilitetsbehandlingar blivit en naturlig del av samhället, och ingen skulle fundera på om dessa barn är annorlunda än barn som avlas på det gamla goda sättet. 

Detta gör att Ishiguros poäng, den att man fortfarande har en själ oavsett hur man blev skapad, känns lite... övertydlig.

Men samtidigt sitter jag ju här med en känsla av att ha läst något viktigt. Kursiverat viktigt. På en filosofisk nivå väcker Never Let Me Go intressanta funderingar - också på vilken värld vi levde i för femton år sedan.



 KARAKTÄRER - 
85 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Karaktärerna framträder tydligt, deras beteende är personligt och det känns som om man lär känna varje karaktär - i alla fall till det yttre. 

Men deras drivkrafter och tankar får vi inte så stor del av. Och det är väl också en del av den här bokens charm, ett kitt som håller ihop den spända bågen som historien vilar på - vi förstår inte karaktärerna, så vi läser vidare i jakt på fler ledtrådar. 



- ORIGINALITET - 
100 %

Är det en historia som det finns trettiotvå på dussinet eller är det här något helt nytt? Är skrivsättet eget? Är karaktärerna speciella?


Blandingen mellan "finlitteratur" och den i prettokretsar lite fulare genren dystopi (som egentligen är en undergren till Sci-Fi) är perfekt. Så här borde mer dystopier skrivas. Och mer skönlitteratur. Helt i min smak.



- SLUTET -
70 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

Kanske hamnar det inte på topp för att det kändes svårt att lämna Hailsham och dess forna elever. Det blir så abrupt, ingen glimt mot någon form av förändring. I slutändan är det en historia som är dold under ett skynke som författaren långsamt drar undan. Vi får till slut se hela bilden, men den ter sig statisk. Historien kan inte sluta senare än den gör. Det finns liksom inget efter. 



- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -
90 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?


Det är så, så svårt att hitta en bok som kan följa upp känslan av att ha läst något såpass viktigt som den här boken. Tydligen kan knappt Ishiguro själv leva upp till det, då mina kollegor som läst hans senaste, Klara och solen, inte tyckte att det var snarlikt det WOW! som kommer av Never Let Me Go

Den här boken inspirerade mig till att skriva, eller i alla fall att forma idéer för att skriva. Och inspiration är en av de bästa gåvorna man kan ge mig.
 
Det enda som drar ner är just slutet, känslan av att känna mig törstig på mer av författarens tankar på ämnet.  


__________


SLUTBETYG 

82,9 %

Allt småtjafs till trots, det här är en riktig läsupplevelse.


__________


Glöm inte att följa mig på instagram! 


__________


Never Let Me Go
Kazuo Ishiguro

Originaltitel: Never Let Me Go
Utgiven: 2017-10-12
Förlag: Wahlström & Widstrand
ISBN: 9789146234760

Kommentarer

  1. Läste den också nyligt och tyckte mycket om den! Var lite orolig att det skulle vara tungt språk pga Nobelpristagare men det blev verkligen en positiv överraskning att den var så lätt att läsa.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

DU KANSKE OCKSÅ GILLAR...