SÄKERHETSKLASS TRE - Kerstin Loenberg

                  

SÄKERHETSKLASS TRE

av Kerstin Loenberg

I en inte så avlägsen framtid lever alla människor med ett chip inplanterat i handen, en chip som innehåller deras identitet och möjliggör sjukvård och rätten att arbeta, men också kravet på att 40 timmar i veckan ska in och möjligheten att bli trackad med chipets inbyggda GPS. Allt för samhällets bästa.

I en skog utanför samhället bor Linn tillsammans med sina bröder och andra som har slitit ut sina chip. Blir en chiplös fångad får hen chipet inplanterat i handen en gång till, men tredje gång hamnar chipet istället på halsen och skulle innebära livsfara att försöka skära bort. 

Livet är kärvt och obekvämt men fritt, 

tills polisen gör en razzia i området och Linn tvingas fly in i villaområdet som gränsar till skogen, och hamnar i ett hem där det bor en som är välvilligt inställd till att gömma henne - och en som är raka motsatsen... 

*

Det är sent 2021 och jag ligger sjuk - och ensam! - i covid, vilket vid andra omgången mer känns som ett tråkigt skämt än en livsfarlig pandemisk smitta. Till en början är huvudet för tungt av feber och paracetamol att jag inte ens orkar läsa undertexterna på tv, men långsamt kommer mitt lässinne tillbaka, om än kraftigt begränsat. Det hjälper dock inte att jag lägger ner bok efter bok för att de är för komplicerade eller för långsamma. 

   Tills jag hittar den här dystopiska, socialistiska ungdomsboken. 

Boken kretsar kring ideérna om ett samhälle där att göra rätt för sig innebär att jobba hårt för stora företag och ändå knappt ha en levnadsduglig lön, en parallell som är lätt att dra med samtidens gigekonomi. I Loenbergs högkontrasterade exempel sätts problemen med att rika får mer och mer på bekostnad av mindre bemedlade människors slit visserligen i ett kanske lite väl högdagrat ljus, men jag förundrades under läsningen över hur träffande och samtida historien var. Svårigheterna att få tag i boende, särskilt sådant som man skulle kunna ha råd med, är direkt taget från det verkliga storstadslivet. 

 * 

Jag fastnade mycket på att det var krav på 40 h arbetsvecka och att detta utnyttjades i en nagelsalong som en av karaktärerna jobbar för när arbetsgivaren loggade "utbildningstimme" när salongen inte hade några kunder, så att arbetstagarna var tvungna att stanna kvar längre för att få ihop de arbetade timmarna staten krävde. Inte olikt skandalen McDonalds hade för ett antal år sedan då det kom fram att de anställda fick stämpla ut när det inte var något att göra, men ändå var tvungna att stanna kvar på arbetet.

Eller ett förstahandsexempel:
   när jag jobbade på Espresso House fick jag bara betalt så länge jag var inloggad i kassan. När det var dags att banka för dagen behövde vi lämna shopen och deponera pengarna (utan säkerhetsvakt som är brukligt vid värdetransport) i en lokal som låg några hundra meter bort. Vi hade då loggat ut ur systemet och fick inte betalt varken för tiden vi la på kontoret (oftast minst 15 minuter) på att banka och räkna ihop pengarna och föra in det i systemet, eller för värdetransporten vi gjorde (som sagt, utan vakt. Vad som helst hade fan kunnat hända). 

  Jag har så många historier om obetalt arbete på mina 5 månader i det skitföretaget att jag skulle kunna fylla en egen blogg med det, men låt oss gå tillbaka till ämnet: 

  Det är alltså inte så svårt att se hur Loenberg hittade inspiration till sitt inhumana dystopisamhälle från samhället vi själva lever i. 

 * 

Nu kommer jag bryta karaktär. Jag ber om ursäkt på förhand och jag vet att jag kommer få mothugg, jag väntar mig det. Men hear me out här: 

Linn i boken har endometrios (ordet är rödmarkerat i mitt ordbehandlingsprogram, bara det är ett motargument mot vad jag kommer säga), vilket gör frågan om rätten till sjukvård (och då krav på chip) än mer brännande. Då detta är en sjukdom som rör människor som menstruerar och har livmoder undrar jag om det finns en risk att den här boken kodas bort från en möjlig målgrupp som den hade kunnat vara väldigt slående i: de yngre tonårskillarna. För det här är en helt fantastisk, spännande, gripande historia som är perfekt att sälja även till den svårnådda gruppen pojkar ålder 12-16. 

Jag säger detta på grund av ett samtal jag hade med en kompis som jobbar på bokaffär, som undrade om jag som läser så mycket har tips på vad man kan rekommendera till unga killar, typ i tidigtonåren. Jag tänkte att den här var ett givet tips, en slags socialistisk hungerspelen, spännande, fartfylld och med teknologiska element som gör det möjligt att leka med tanken på att detta skulle hända på riktigt. Men när jag sedan berättade om Linns endometrios rynkade min kompis på näsan. 
   "Mina kunder kommer aldrig gå med på att det är en bok deras söner vill läsa. Det var tvek redan när jag berättar att en bok har en kvinnlig huvudperson." 
   

Är det vår för(miss)förstådda idé om att killar inte kan läsa om kvinnliga företeelser, allra minst den kvinnliga kroppen, som spökar? Jag tror det. Likväl, vad skulle jag säga i min kompis ställe? 
   "Jo men köp den här men var beredd på konstiga frågor efteråt." 
 

...Vänta lite vänta lite vänta lite. 

   Vid närmare eftertanke, varför inte?
   "Kvinnor har mens ibland, det är lite äckligt och kan göra lite ont ibland och ibland gör det jätteont men det är bara så det är."
   Precis som att ickepenisbärare lär sig om hur utlösningar fungerar i tidiga tonåren. Vad förväntar jag mig ska hända med killarna som läser detta, att de ska bli så generade att de aldrig tar upp en bok igen? Att de ska bli äcklade av kvinnokroppen? Har jag så låga tankar om unga män? Och om mina fördomar stämmer, är det hela världen? 

Varför är det omöjligt för min kompis kunder att tänka att deras tonårsson skulle läsa en bok med en kvinnlig huvudkaraktär? Är inte kvinnokroppen ett hett ämne i den åldern? 

Nej, vet ni vad. Nu har jag resonerat med mig själv lite och jag har kommit på att jag ska propsa på min kompis att sälja den här boken till alla dystopiintresserade över 12, för den här boken är toppen. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

75 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

Känns orättvist att ge betyg i den här kategorin då jag varken hittar anteckningar från läsning eller kommer ihåg hur jag upplevde språket. Dock hade jag kommit ihåg om något hade skavt, och jag hade kommit ihåg om underbart. 

Så tänker såhär: Funkar för det det behöver förmedla. 

- STORY/ DRIV - 

85 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Jag är fångad nästan hela tiden. 

Idéen är mycket välkomponerad och det finns inte ett enda plothole. 

Ibland lite i långsammaste laget (men återigen, är det netflixvanan med ständig bombadering av dramatik som spökar?) men storyn är stark och intressant hela vägen igenom. 

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

90 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Särskilt de tydliga nickningarna till verkligheten är så otroligt träffande! 

- KARAKTÄRER - 

70 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Boken är mer handlingsstyrd än karaktärsstyrd, men Linns avighet ger en klar indikation på hur hon är som person (och jag älskar ju en nej-sägande kvinnokaraktär). Resten av bokens karaktärer har jag inga starka minnen av nu två månader efter läsning. 

- ORIGINALITET - 

90 %

Är det en historia som finns representerad i andra versioner, kanske till och med alldeles för många gånger i andra versioner, eller är det något som är nytt och fräscht och ögonvidgande? Stannar jag upp och tänker "oj, det där var ingenting jag förväntade mig" under läsningens gång eller utvecklas historien precis som man hade kunnat förutse? 

Bra version på dystopigenre. Mer politisk än andra jag mött till den här målgruppen. 

- SLUTET -

80 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

Starkt, hoppfullt, inte sliskigt. 

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

70 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Den här boken har väckt ett intresse för ett författarskap och för en slags samhällskritik som jag definitivt inte har utforskat klart.    

__________

SLUTBETYG 

80 %

Den här boken är lätt att rekommendera till alla som älskar dystopier (och det gör vi väl allihopa va?). 

Och vi har ju kommit fram till att den går utmärkt att läsa även för män TROTS att huvudpersonen mensar ibland. 

SÅ! Nu har vi rett ut det. 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Säkerhetsklass tre

Kerstin Loenberg

Utgiven: 2021-06-11

Förlag: Raben&Sjögren

ISBN: 9789129728934