SAMMA, MAMMA - Hanna Rajs
SAMMA, MAMMA
av Hanna Rajs
Jag brukar alltid säga att poesi har oförtjänt dåligt rykte. Det
behöver inte alls vara naturmetafortunga texter som kräver en
kryptex och en fauna för att man över huvud taget ska få ut något av läsningen -
det beror ju helt på poeten, och samhället runt som väljer att höja
eller sänka viss sorts poesi. Eftersom poesi är så marginaliserat är
det knappt en enda diktsamling som når gemene man på ett
år.
Och den diktsamling som faktiskt gör det?
Den är säkerligen prisnominerad.
Därför är Augustprisnominerade Samma, mamma precis det jag hoppades på:
lätt att läsa, lätt att beröras, imponerande i sin enkelhet,
avancerad i sin rytmiska framtoning.
Tillgänglig.
Och vibrerande av känslor.
*
Jag för anteckningar på mobilen medan jag läser. Ibland kan man vaska guld ur dom. Ibland publicerar man dom bara precis som dom är, eftersom det kändes som att det konverserade fint med det fragementariska i poesi:
Jag gillar poesi! Det är den litteraturformen som folk verkar ha svårast för, och jag fattar det. Det går ju emot allt vi vet om tydligt, funktionellt historieberättande, i och med att det i sin grundform inte sällan är fragmentariskt.
I skrivkursen jag går nu berättade min lärare, poeten och författaren Elise Ingvarsson, att hon jobbar med att ta bort så mycket som möjligt när hon skriver. Först skriva, sen ta bort, sen ta bort mer, tills bara själva essensen av det som ska sägas är kvar. Som att koka en buljong på ord och låta den sjuda.
Jag påminns om det i Hanna Rajs diktsamling. Att se en bild, plocka bort allt som inte är viktigt, ställa in skärpan på det väsentliga, essentiella; göra texten högkoncentrerad.
*
Desperationen över att hålla på att förlora någon, eller redan ha förlorat, eller inte kunna skilja på tiden före eller efter längre, gestaltad även i formen. Jag ser framför mig ett diktjag som sitter på badrumsgolvet och mässar för sig själv, texterna går gärna i looper, om och om igen, bara lite ändrade ordning eller bytt på några ord.
Det behöver aldrig vara ett sympatiskt berättarjag, allra minst i dikter, men här gör det till synes okontrollerade ordflödet att man känner mycket för jaget. Det här är ett jag i sorg, diktjaget tappar sitt språk, "pratar" utan att komma fram till punkt.
Försöker prata mamman levande igen.
*
Texten känns nära sorgen. Jag skulle gissa att stora delar är skrivet i den sista skälvande tiden, bredvid sjukhussängen - eller så är allt fiktivt men känns så äkta att jag luras att tro att det är direkt självupplevt.
I vilket fall så är det skickligt. Och berörande.
*
Jag sitter hemma i köket och läser dikterna högt för mig själv, önskar att jag hade fått höra dem live. Så rytmiska, någonstans mellan spoken word och rap. Och diskussionen om rap är framtidens finpoesi har ju bubblat ett tag.
Här förenar Rajs de båda med finess.
*
När du får tag i diktsamlingen, läs Ett pris för en död. Sen läs den igen, högt. Andas i takt med texten.
*
Samlingen slutar dock med en sonettkrans som har lite drag av... Nödrim. Tonen som i resten av texterna är vardagligt exakt haltar nu lite, det känns som att den slirar runt, som om den inte riktigt får grepp om vägbanan. Den känns tonårig.
Jag tror inte heller att jag gillar sonetten alls som form och ännu mindre sonettkransen, så det talar inte till dens fördel.
På det stora hela är diktsamlingen ett potpurri av olika versmått, ett mixed media kollage av sorg i sin mest akuta fas, alla texter med samma tema - en mamma som fattas en hanna.
__________
ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?
Ska du bara läsa en diktsamling i år - det borde du inte, du borde läsa så många du kan och börja skissa upp ett eget kartotek med poesi du tycker om och poeter du vill läsa allt av - så är det här en god kandidat, inte minst för att den är inbjudande. Det är bara att sätta sig ner och läsa.
Rekommenderas varmt.
Samma, mamma
Hanna Rajs
Utgiven: 2024-04-19
Förlag: Albert Bonniers Förlag
ISBN: 9789100803810
Kommentarer
Skicka en kommentar