DE OSYNLIGA - Roy Jacobsen

 

 DE OSYNLIGA

av Roy Jacobsen 

Slumpen har gjort många bra saker i mitt liv. 

   Jag träffade, som de flesta andra, min nuvarande kärlek av en ganska högupplöst slump. 

   Jag hamnade på jobbet jag har nu av en slump. 

   Och på jobbet jag har nu stod en gång en bokhylla, en enorm bokhylla. Den var inte enorm, inte egentligen, men den kändes som det: två meter bred och fem hyllplan, fylld med pocketböcker jag hört talas och aldrig hört talas om, men nästan inga jag läst. 

   De skulle hiva hyllan. 

   Böckerna också? Frågade jag, vettskrämd, hoppfull. 

   Ja, böckerna också, sa rektorn. Hon höll på att lägga ner dem i papperspåsar. 

   Kan jag få... Jag pekade på boken hon hade i handen, hindrade mig från att rycka den från henne. 

   Ta så många du vill, skrattade hon när hon såg min illa dolda upphetsning. Nästa dag hade jag med mig två papperspåsar fyllda med böcker hem. 

   Det var så jag blev ägaren till den här otroligt vackert vävda historien om Ingrid och Hans och Maria och Barbro och Martin. 

   Av en lycklig, lycklig slump.  

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

95 %

Gestaltningen är galen. Den är icke tidigare skådad. 

Vi får väldigt lite, nästan ingen insikt i karaktärernas känsloliv. De gör, de förklarar inte varför de gör. 

Ändå förstår jag allt. Varför de gör som de gör. Jag förstår precis. 

Och språket har så fantastiskt många kommatecken, jag älskar kommatecken, jag älskar andlösheten som blir av att vägra sätta punkter, fortsätta, väva, spinna, driva meningen längre och längre bort från någon form av stackato, spinna om den till en silkesväv som böljar och böljar och aldrig tar slut. 

Jacobsen blandar konkreta ord, händelser och känslor med fint vävda metaforer, helt sömlöst, helt hänsynslöst gör han det, och det blir vansinnigt vackert. 

Orsaken till att språket faktiskt inte är hela vägen i topp är för att det är så pass mycket båttermer, så mycket bygg och fiske och farmande, ord jag inte känner till. 

Det krävs ibland omläsningar för att förstå vad det där staget var, om torv är något man bygger med eller äter, vad hörnet på hästarnas boplats kallas.  

- HANDLING - 

85 %

Hans, Maria, Martin, Barbro och Ingrid bor på en ö som knappt är mer än en holme i havet. Men för dem i den ett liv och ett hem. 

Vi får följa med, vi sitter på golvet i det slitna köket för att stolar är en lyx de inte har mycket av på Barröy, och vi ser allting hända. 

På Barröy pratar man inte känslor, 

det finns inte tid för sådant när djur måste fodras och ene yxas och fisk saltas. 

Men känslor finns, det finns fullt av det, och de visas på utsidan av kroppen. 

Döden kommer och hänger i farstun ett flertal gånger, 

den hinner komma och gå inom loppet av dessa korta kapitel. 

Och jag går på det varje gång, 

för historien är svart nog att rymma både en och flera dödsfall. 

Med andra ord - spänningen, 

även i en historia om en liten ö med knappt några människor, 

är stundvis olidlig.

Till detta skulle jag vilja tillägga att 2-6 sidors kapitel, läsbara var och en för sig som fristående historier, är genialt. 

- KARAKTÄRER - 

80 % 

Det finns en familjäritet kring Martin Barröy 

och hans ättlingar trots att jag aldrig mött människor som skulpterats under sådan levnadsöden tidigare.  

Som skrivarstudent har jag nu fått äran att stå framför en mästare och titta på hans teknik - 

boken är skriven av den "allvetande berättaren" och vi får med viss distansering följa karaktärernas viljor och känslor. 

Ändå har jag sällan blivit så berörd, 

sällan förstått så mycket om en människa och dess handlingar, 

som jag gör när jag följer den här historien. 

För jag läser den inte. Jag följer med i den. 

Och det tack vare karaktärerna. 

Dock skapar distansering också just distansering. 

Ett gäng stoiska människor som fåordigt navigerar runt i historien riskerar att göra detta med luddigare kanter, varav att jag inte ger Ingrid och kompany full pott i synlighet. 

Det är trots allt genom ett fönster vi ser dem. 

- ORIGINALITET -

75%

Säkerligen inte den första på temat. 

Men det känns ju inte läst på något sätt, 

en historia om en yttepytte fiskeby i norska fjorden.

- SLUTET -

65 %

Flertalet gånger under läsningen slogs jag av att den här boken inte har någon huvudkonflikt. 

Livet är konflikten, naturen som är i ständiga svängar, 

vädret och havet. 

Havet är konflikten. 

Det går inte att lösa havet. 

Havet är som det är. 

Havet tar vad det vill. 

Människorna på Barröy

får ständigt lära sig att kompromissa, vädja till, 

men främst underkasta sig den blå tyrannen. 

En dramaturgisk upplösning får vi inte.

En känsla av hopp, absolut. 

Men främst tacksamhet. 

För den lilla fönsterglugg i tiden vi fått följa dessa människor igenom. 

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? - 

80 %

Jag vill läsa mer av Roy Jacobsen. 

Historien stannar inte med mig lika mycket som 

sättet att skriva liv och relationer och kärlek på. 

Gestaltningen är mer än klockren 

- den är fullkomligt levande, 

och jag kommer komma tillbaka till Jacobsens språk 

när jag behöver tro och styrka till mitt eget.  

__________

SLUTBETYG 

80 %

__________

Tryck på bilden för att komma till bildkälla och återförsäljare.