ETT ÅR AV VILA OCH AVKOPPLING - Ottessa Moshfegh

 

 ETT ÅR AV VILA  OCH AVKOPPLING

av Ottessa Moshfegh 

Distansförhållandets eviga dilemma. Jag har just sagt hej då till min älskling på tågstationen och försöker fördriva känslan av ensamhet med att sniffa på böckerna på Pocket shop (som jag har sagt till mig själv att sluta köpa pga miljö pga plånbok pga 46 kvadrat räcker bara så länge). Jag lyckas komma ut därifrån utan nya böcker men med ett gäng boktips som jag genast glömde av.
Alla utom denna. Det var något med kassörskans fascination, hur det lyste ur ögonen. 

Ett år av vila och avkoppling börjar ploppa upp på fler ställen. Den s.k trendar i mitt liv. En kompis kallar den privilegierad för att den inte pratar om sina privilegier. Bokbloggar recenserar den flitigt. Här verkar vi ha vår tids dekadens förklarad, utbenad, parodierad. Eller förgylld. Åsikterna är många, men spretar.    

Jag läste ut boken på rasten idag medan barnen skrek utanför och kollegan försedde mig med gossip. Inte den mest optimala fokussfären kanske. Vet ej om jag borde göra om den här recensionen när jag läst om de sista typ 50 sidorna, men känner inte för det. Och den sista bisatsen av meningen där sa ju i sig själv en hel del om denna bokupplevelse. 

Ska vi gå rakt på det kanske? 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK -

50 %

Den allmänna diskussionen (dvs mellan mig och en gammal franskakompis) 

var att språket ej var top noch. Pretty platt, till och med. 

Däremot är det uppslagsexemplet på effektivt. Inte mycket till metaforer, däremot når vi en ny nivå av galenskap när huvudkaraktären 1/5 in beskriver sina drömmar. Och det är bara början. 

Icke så målande. Men väldigt fantasifullt. Det blev en halv pott ändå.

- HANDLING - 

65 %

Huvudkaraktären (har hon ens ett namn?) vill inte vara vaken. 

Med hjälp av ett tursamt arv och en moraliskt samt verklighetsförankrat bristande psykolog ska hon sätta sin plan till verket. 

Händelserna är galna, men helt och hållet logiska i den värld Moshfegh har byggt upp. Saker och ting börjar gå åt mer bisarra, psykedeliska håll 

(medan skrivspråket och berättandet i sig håller sig strikt, 

nästan kliniskt, 

så ingen behöver oroa sig för att den har svårtolkad poesi att vänta sig här) 

och fortfarande höjer jag inte på ögonbrynet en gång för att det verkar otroligt, 

men för att jag imponeras av författarens uppfinnsingsrikedom. 

Paradoxalt nog får vi här en dynamisk, livlig handling 

i en bok som handlar om en levande död. 

- KARAKTÄRER - 

70 % 

Mycket tydliga. Animerade.
Alla omkring huvudpersonen verkar vara pratkvarnar, monologmästare, och vilken tur författaren hade i det, eftersom det är just där hennes hantverk är som starkast.

Inte alltid tydligt i uppsåt men hur de för sig, hur de rör sig,
hur de pratar och vem dem är på grund av hur de pratar.


Tycker nog felaktigt om Reva alldeles för mycket också.

Hon är en liten flicka som söker kram hos jagberättaren
utan att fatta att jagberättaren är en kaktus.

- ORIGINALITET -

75 %

Temat, depression, repression och människans laster är inte nytt. 

Behandlingsättet däremot. 

För hur lyckas man göra en årskrönika, berättad i jag-form, 

om en människas sovande år? 

Det går, och tystnaderna som sömnen för med känns fördelaktig för berättandets hastighet. 

(Och precis i samband med detta 

läser vi novellen "Iakttagelser" av Vita Andersen 

i kreativt skrivande-kursen 

och jag undrar om jag drabbats av the cinderella falacy 

eller om novellen faktiskt är exakt samma story som här boken?)

- SLUTET -

45 %

Jag vet inte. Det är väl mig det är fel på.
Men jag får inte ihop 180 sidors misär till att vända och bli lyckosamt, 

lyckosamt-ish, lyckosamt-ishigare, de sista fem procenten?
Mitt psyke klarar inte det. Kanske för att det känns som om jag inte hängde med i processen att komma dit. 

Jag saknar min katharis, som en bok som denna verkligen borde kunna ge i överdos. 

Livet blir inte bra för att man sover i ett år. Det är väl inte författarens hela mening, varav att jag kanske borde läsa om den, men moment 22et som detta är att eftersom det var så blöh, vill jag inte läsa om det. 

Det är en klassisk vad kom först felicias tristess eller bokens intressebristningar?

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

60 % 

Svårt att säga.

Mest kommer jag försöka fundera ut hur mycket av sitt mående huvudkaraktären faktiskt förstod: 

Har hon sjukt bra självinsikt och är bara lite trendigt over it, 

eller fattar hon inte hur galen hon är? 

Seg, tuggig kola lägger sig den här bokens handling som i bakhuvudet. Jag önskar bara språket hade fångat mig mer så att jag hade orkat stanna i handlingen längre, och kanske, närmre. 

__________

SLUTBETYG 

60,8 %

__________

Tryck på bilden för att komma till bildkälla och återförsäljare.