DET SEXTONDE ÅRET - Kim Liggett

 

DET SEXTONDE ÅRET
av Kim Liggett

Flugornas herre och Hungerspelen har fått barn, 

och det blev en liten självständig flicka med tron på sitt eget värde

Klockan är 23.30 en tisdagskväll. Jag försvinner in i en psykos och vaknar upp först när jag sitter med onsdagsmorgonens frukost framför mig, kaffet redan uppdrucket. Jag har sovit några av dessa timmar, men inte heller det minns jag. Jag är över huvud taget inte säker på om jag är kvar i Göteborg. 

Istället är jag övertygad om att jag vandrar runt i  Garner County, men musklerna spända, beredda för att alla ljud kan vara föraningen till en attack, samtidigt som hjärtat svämmar över av orättvisetårarna som blöds ut över att ha blivit född som kvinna. 

Jag är lika dum som jag alltid är. Lika känslostyrd. När psykosen släpper taget om mig skyndar jag mig att skriva till alla mina kompisar och rekommendera denna som årets bok, innan jag ens har läst halva. 

   Jag skulle kanske ha väntat.   

*

Intrigen som målas upp i första halvan av boken är mångfasetterad, övergripande, detaljerad. Alla outtalade regler med kvinnlighet har i Garner County dragits upp till ytan och blivit formella regler, samhällspelare. Här diskuteras kvinnlighet genom en prisma av företeelser som de flesta kvinnor känner igen från sitt eget, ickefiktiva liv: religion, grupptryck, äktenskap, könsroller, sex och skuldbeläggning.
   Främst det sista går som en röd tråd genom boken.
   Skulden är alltid kvinnans. 

Problemet är att boken ändrar blick ungefär halvvägs in. Kampen för kvinnorna förskjuts och vi hamnar mitt uppe i en kärlekshistoria, som av någon anledning inte tar tag i mig, trots den långsamma upptrappningen och det varsamma tjuvlyssnandet på dialogen som för karaktärerna mot varandra. 

Jag bryr mig om Tierneys lycka. Jag unnar henne det, faktiskt. Hon är en av de mest beundransvärda karaktärer jag har fått lära känna i år. Men att blicken vänds från att vara riktad mot hennes egen, självständiga lycka och rättvisekampen för kvinnorna som blivit förfördelade hela deras liv, till att zooma in på en enskilda man...
   Det är oväntat, och faktiskt lite ovälkommet. Här har vi en perfekt arena att diskutera styrka och meningsfullhet som inte är kopplad till att ha en man vid sin sida, och ändå... 

En sak är säker. Den här boken berörde mig djupt.  

OBS! 

Boken innehåller grafiska beskrivningar av våld.

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

80 %

Vackert. Klassiskt. Bildrikt. Funktionellt.

- HANDLING - 

74 %

Vi får möta Tierney, som verkar vara den enda som ser på sitt samhälle med en någorlunda nutida blick. Kvinnorna slussas in i äktenskap som helt är baserat på mannens val. Får du en slöja är du med, annars kan du vänta dig ett liv på fälten. Tierney är inte emot idéen om ett liv i arbete, tvärt om - kämpandet om att inte bli någons hustru är vad hon har vigt sitt liv åt. 

Efter att flickorna fått reda på om de kommer spendera sina liv som fruar eller arbetare tas dem iväg från samhället för ett år i nåd. Genom ett år i exil ska den farliga magi de besitter drivas ur kroppen och de kan komma tillbaka som ärbara fruar och inte längre något hot för männen. 

Jag tänkte först ge den här full pott. Sen kom mitten, kärleken, stigens som bytte riktning utan att vi förstod varför. 

Jag fick därför gå matematiskt till väga för att komma underfund med den här delens betyg: 

Början - 100

Mitten - 45 

Slutet - 75

= 73,3333...

- KARAKTÄRER - 

80 % 

Huvudkaraktären Tierney är katnisskt streetsmart (mer passande: skogssmart) och vi får full insyn i hennes tankar. Beundran ligger i hennes starka magkänsla, raka ryggrad och snabba kopplingar. Hon är den person jag önskar att jag själv var, eller åtminstone kunde frammana, lite oftare.

De andra karaktärerna är också tydliga, i alla fall kvinnorna. Männen lämnas plattare. 

Även antagonisten Kiersten lyckas vara otroligt mycket mean girl utan att bli en karikatyr.

- ORIGINALITET -

90%

Dystopier har vi mött förut. Särskilt nu börjar dystopier om kvinnlighet reducerad till en närmast kolonial slavhandelstillvaro dyka upp. 

Ändå känns det här nytt, kanske för att Det sextonde året har dragit det till sin spets, utan att vara rädd för att kategorisera. 

Jag önskar snarare att det fanns fler böcker som den här. 

- SLUTET -

65 %

Jag gör alltid så, förväntar mig att slutet ska komma med en insikt som ska tränga in under min hud och göra mig till en av de upplysta. 

Trots det fanns det så många möjliga scenarion i mitt huvud på hur Det sextonde året skulle kunna sluta, och många av dem hade gett mig mer tillfredsställelse än det avslut som står nedtecknat. 

Å andra sidan, nu i reflektionens ljus, fanns det såklart en poäng med slutet. Mer kan jag inte säga utan att spoila (hur otroligt gärna jag än vill).

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? - 

75 %

Jag skriver redan fortsättningen i mitt huvud.

__________

SLUTBETYG 

77,33 %

Dvs; låt er inte avskräckas av den sockervaddiga framsidan.

__________

- EN SISTA REFLEKTION -

Hur många gånger har jag använt ordet otroligt på bloggen hittills? 

Jäkla tur att jag studerar skrivande, för det verkar inte som om jag lyckats införskaffa en prunkande synonymträdgård för mina adjektiv än...

__________

Tryck på bilden för att komma till bildkälla och återförsäljare.