ÖVERGIVENHETEN - Elisabeth Åsbrink

     

ÖVERGIVENHETEN

av Elisabeth Åsbrink

Judendomen ligger i huden, den finns kvar fast man kan ändra sitt namn, byta land. Med den kommer  känslan av övergivenhet, denna brist på förankring, möter vi i Rita, i Sally och Katherine, men den började så långt innan dem, tidigare än världskrigen. Övergivenheten har följt med det landlösa folket enda sedan judarnas fördrivning från Spanien i 1400-talets sista decennium.

*

 

Först vill jag tacka förlaget Polaris för möjligheten att läsa den här boken! 

   Det är en riktig lyx att komma hem till bokpost på hallmattan. 

* 

Jag har inte stött på Åsbrinks texter innan men jag har läst mig till att hon tidigare har skrivit lovordare verk, bland annat I Wienerwald står träden kvar som vann Augustpriset för bästa fackbok 2011.

Det historiska behandlas på olika sätt i hennes verk, i denna senaste med en mer självbiografisk prägel.

* 

Jag känner mig lite kluven när det kommer till recenseradet av den här. Jag vill liksom tycka om den mer än jag gör, för språket var vackert och texten kändes gedigen och välarbetad, som att hålla upp ett tummat exemplar av en gammal klassiker och veta att man är i goda händer. 

Ändå gör historien inte ett kvarvarande intryck på mig. Jag får känslan av att historien tappar bort sig i slutet, att anslaget bäddar för en känslig verklighetssaga och i slutändan får vi lite av ett... klagande. 

Jag vet inte. Det var helt enkelt inte riktigt min kopp av te, samtidigt som jag inte direkt spottar ut det. 

Kluvenheten, heter den här recensionen. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

80 %

"VÄLSKRIVET", står det med stora bokstäver i mina Notes. 

Vackert, sprött, pilligt och övergripande på samma gång.

- HANDLING - 

60 %

Jag trivs bra i Ritas bokdel. Mormoderns tid har det tidiga nittonhundratalets sepiaton över sig, en känsla av sagolikhet i allt det hemska. 

Historien om Sallys och K's barndomar är brutala sagor, epos om ungdom och hjälplöshet som utspelade sig i, och ändå så långt långt ifrån, idyllen.

Judendomen ligger som ett ärfligt, varande sår genom kvinnorna, genom männen de väljer och blir valda av. 

Kärleken är en viskning, gömd, glömd, i vinden.

- KARAKTÄRER - 

60 % 

Sympati väcks mest för Rita och K, för den senare främst i hennes unga år. I Katherines sista del blir bitterheten genomgående, en sur eftersmak som stannar kvar trots att den sköljs ner med fakta och historiska händelser. 

Det är säkerligen en sann historia, men subjektiviteten flyter upp till ytan och ligger och guppar där. 

Narrativet är inte en lugnt flytande undervattenså, det är en jordskorpa som spricker.

- SLUTET -

35 %

Katherines del, vilket man skulle kunna kalla den sista delen, känns otroligt lång, och långsam. 

Genom hela släkthistorien har man följt dessa kvinnor för att komma fram till nutidens katharis, eller vendetta, men både karaktärerna och historien känns snarare som om de tappar sin mening ju längre boken fortskrider. 

Klagan är en dov ton i bakgrunden de sista 50 sidorna, och när väl resan är slut känner jag inte mig särskilt mycket klokare.

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

30 %

Visst, jag har lärt mig något. Jag har lärt mig att judar känner av historiens förtryck fortfarande och att mycket har tagits ifrån denna grupp av människor genom århundradena. 

Men karaktärerna stannar inte hos mig. Det är lite som ett billigare rödvin, helt okej i munnen men lämnar en syrlig, om än kort, eftersmak. 

__________

SLUTBETYG

53 %

Den historieintresserade hade säkerligen fått ut mer av den här än jag, men å andra sidan skulle en välskriven historia kunna väcka intresse. 

__________

Tryck på bilden för att komma till bildkälla.