MANNEN SOM LÄSTE HÖGT PÅ 06.27-TÅGET - Jean-Paul Didierlaurent

      

MANNEN SOM LÄSTE HÖGT PÅ 06.27-TÅGET

av Jean-Paul Didierlaurent

Guylain Vignolles jobbar på en bokkross, dit böcker går för att möta sin slutgiltiga vila och återfödas som pappersmassa till nya böcker. Varje dag på väg till arbetet läser han spridda sidor hittade i maskinens understa schakt, blad som oförklarligt klarat sig undan krossens obarmhärtiga käftar, för sina medresenärer på 06.27-tåget. 
Det är ingen glamourös tillvaro, men det är en tillvaro som Guylain sällan ifrågasätter.

Tills han under sitt vanliga säte på pendeln hittar USB-et med texter skrivna av en viss Julie...

*

När jag började gå omkring med boken i väskan fick jag gillande nickningar från kollegor som också läst den. Mannen som läste högt... verkade nästan som en nutida klassiker i litterära kretsar, trots sitt knappa decennium på nacken. Inte för sitt djupa problematiserande av de tunga ämnena eller för ett dansande språk, utan snarare för att den innehöll varje bokkämpes mardröm: berättelsen om våra älsklingars slutgiltiga och definitiva död, den som infaller när inte ens secondhandaffärer eller gårdsloppisar kan förlänga verkets livscykel. 

   Jag tittar på mina bokhyllor som fortfarande har plats i sina vita playwoodfamnar för framtida bebisar, och undrar gång på gång hur Guylain Vignolles kunde nöja sig med enstaka sidor istället för att dyka ner i havet av berättelser och simma runt som en annan Joakim von Anka i sitt kassavalv. 

* 

Mannen som läste högt på 06.27-tåget är en slags kärleksförklaring till litteratur och det skrivna ordet, förstörarmaskinen till trots. Kanske främst för att det är en nutida saga.  

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

70 %

Det har en intellektuell sarkasm över sig. Didierlaurent är en mycket kompetent skribent, men tills hans nackdel har jag börjat vänta mig stordåd, andan-ur-halsen-språk, för att kunna ge högre betyg är 70.

 

Å andra sidan är lyckas det vara både humoristiskt och seriöst på samma gång, en kombination som jag vanligtvis faller mycket hårt för. 

Det är en behagligt berättarmanéer, låt oss stanna vid det. 

- HANDLING - 

90 %

Galenskapen ligger som ett tydligt blodkärl under huden.
Här är en historia där allt kan hända. 

Boken har stora delar spänning, stora delar humor, stora delar allvar. De största delarna är kärleksfyllda och hjärtformade.

-  KARAKTÄRER - 

65 % 

Människorna i Guylain Vignolles sfär är original med sina egna maneer, drömmar och humörsvängningar. Tyvärr lämnas läsaren utanför karaktärernas känsloliv och det gör att engagemanget faller. 

Jag roas, men spektaklet är på avstånd. Jag kan se aktörernas rörelser, höra deras repliker, men jag kan inte se vreden i deras pupiller och svetten på överläppen.

- ORIGINALITET -

100 %

Situationer, karaktärerna, händelserna. 

Det liknar inte mycket jag läst förut, och ändå har Didierlaurent lyckats placera handlingen mitt i centrala Paris, där en och annan bok har utspelat sig genom åren...

- SLUTET -

50 %

Jag kände att slutet kom för fort. 

Jag upplever slutets början, och sen tar boken abrupt slut.

 

Kanske har det att göra med den trivsamma miljön, historien, det lugnt vaggande språket som innehöll både skönhet och humor. En så spännande och samtidigt trygg tillflyktsort vill jag kunna stanna längre i.  

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

60 %

På grund av min känsla av att ha bli snuvad på slutet känner jag att lite av bokens magi dunstar. 

Det här hade utan tvekan lämnat min hjärna med inpräntningar som inte skulle blekna med tiden i fallet att den varit längre. 

Jag hann precis bekanta mig med karaktärerna och sedan var den slut. 

Den känslan hänger som ett illavarslande moln över resten av bokens genialitet. 

__________

SLUTBETYG 

72,5 %

Trots sitt avhuggna slut vill jag rekommendera den här boken. 

Perfekt som kvällsläsning.

__________

Tryck på bilden för att komma till bildkälla och återförsäljare.