JE M'APPELLE AGNETA - Emma Hamberg

      

JE M'APPELLE AGNETA 

av Emma Hamberg

Gör dig beredd att lära känna Agneta, som är en karaktär som hennes omgivning ofta glömmer bort men som stannar med läsaren länge. 

Agneta har ett tråkigt, men tillräckligt jobb, en trist, men bra man och två barn som hon endast spenderar tid på swish med. 

När Magnus bestämmer att de ska banta tillsammans, och således börjar ta bort det lilla kul som fanns kvar i livet, börjar Agnetas undermedvetna gå på högvarv. 

Utan att hon riktigt förstått hur det har gått till har hon svarat ja på en annons att bli... au pair? till en "stor pojke i Provence", och utan att veta riktigt vad hon ger sig in på sätter sig Agneta på tåget hela vägen ner till södra Frankrike...    

*

Jag har Rosengärda-böcker i min bokhylla, från när jobbet rensade ut rastrummet. Nej, tänker jag, det är inga böcker för mig. Och så har Emma Hamberg bara stått där, på inre raden, i ett år snart nu. 

   Vilket idiot jag är. 

Jag inser att jag gillar vad jag här i första meningen. Vem har ätit kycklingskinnet, frågar Magnus. Absolut inte Agneta. Absolut inte. Hon och Magnus har ju börjat banta. Tillsammans. 
   Agneta är en genomskinlig kvinna med ett genomskinligt jobb och en genomskinlig personlighet - säger hon själv, och syftar på hur hon uppfattas. Men vi som får följa med i hennes värld från insidan fattar ganska snabbt att så inte är fallet. Agneta verkar vara en sån som gillar att dricka vin, slappa framför TV:n, ta sovmorgon och definitivt äta upp kycklingskinnet, eftersom det faktiskt är det godaste på kycklingen. 

Jag har tänkt att Emma Hamberg skriver lite präktig, försök-att-vara--ärtig feelgood som ter som de flesta feelgoods (i alla fall i mitt trånga huvud) gör: förutsägbar plott, mjäkiga karaktärer och solsken och mys utan djup i överflöd. 

   Och istället är det det här. Eget. Roande. Knasigt. Smart. Starkt. Genomtänkt. Underhållande. Gripande.
   På samma gång.  

Under läsning av den här har jag bara skrivit en enda kommentar i anteckningar: Ska det vara feelgood ska det vara såhär.

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

65 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

Den är inte menad att ha det där småpoetisk, rytmiska språk som får språkbetyget att skjuta i höjden. 

Det här är en berättelse som dras kronologiskt, från A till Ö, vägen är rak. Och det är grymt men det är inte främst vackert. Med det menar jag att det inte är målande, metaforerna är roliga snarare än vackra, men texten har en tydlig känsla av originalitet.  

Ändå får den relativt höga poäng för den tydliga rösten som Agneta har, och ytterligare ett plus för alla detaljer kring mat. Jag älskar böcker som handlar om mat. Och vin. Nästan ännu mer om vin. 

 

- STORY/ DRIV - 

70 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Tempot är bra. 

Jag kommer tillbaka till boken snabbt efter att jag lagt den ifrån mig, inte nödvändigtvis för att veta hur problemen (det som oftast driver en bok framåt) ska lösa sig utan för att jag vill spendera lite mer tid med Agneta, Bonibelle, Fabien och Einar i Frankrike. 

Det blir aldrig tråkigt, det finns bihandlingar så det räcker och blir över och jag är så fäst i huvudkaraktärens röst att storyn håller sig angelägen hela tiden.

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

70 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Jag vurmar för denna förvirrade kvinna som tror att hon är tråkig fast hon är intressant nog att hålla mig fast i en hel bok, och lite därefter. 

Men mitt engagemang ligger nog främst i att det är så frankofilt. 

En guilty pleasure of mine: jag romantiserar över Paris precis lika mycket som alla andra. Kanske mer. Jag bodde ändå där i en månad och brukar referera till den månaden som Livets Bästa, följt av Jag överdriver inte!

Dessutom sätter Hamberg fingret på svenskarnas oförmåga att njuta genom att jämföra den med fransmännens oförmåga att inte göra det. Och det gillar jag. Protester mot präktighet och ekorrhjul.

- KARAKTÄRER - 

70 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Karaktärerna är tydliga. Magnus ligger och vippar mellan att vara en riktig karaktär och en karikatyr, men håller sig hela tiden på den trovärdiga sidan. De har alla sina egna egenheter. Agneta är otroligt sympatisk. Galen, impulsiv och välmenande, alltid så jäkla välmenande. 

- ORIGINALITET - 

68 %

Är det en historia som det finns trettiotvå på dussinet eller är det här något helt nytt? Är skrivsättet eget? Är karaktärerna speciella?

 Tema: medelålders kvinna som är missnöjd med sitt äktenskap. Har vi kanske hört förut? Mer än en gång.

Men hur många av dessa åker till Provence och blir au pairer till en gammal gubbe? Nej precis. 

Men ändå...

Som feelgoodare skulle den fått nästan topp på originaliteten, för enligt mig kräver den genren inte lika mycket då det finns en så tydlig mall att följa (därav att det är en genre - en boktyp när du är ute efter just de känslorna). Men kan jag döma en bok efter hur bra den är i sin genre, eller hur bra den är på hela marknaden? 

Skriver 80, känner att jag överdriver och raderar snabbt. Skriver 50 och blir förfärad å Agnetas vägnar. Jag gillar ju Agneta. 65 känns bra men i sista ögonblick lägger jag till några. 

- SLUTET -

75 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

Min första tanke är att slutet är dåligt. Det är för kort. För abrupt. 

Men historien ligger och marineras i mig i några dagar efteråt och jag inser att jag känner så för att jag tyckte så mycket om boken. Det var barnslig vägran att säga hejdå som gjorde att jag först tänkte såga slutet med fotknölarna. 

När jag har fått tid att tänka mer inser jag att alla bitar är på plats för att jag ska få en tanke om hur det går för Agneta efter att jag stänger boken. Är inte det ett perfekt slut egentligen?

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

70 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Den franska solen ligger över min egen himmel ett tag efter sista sidan. Värmer, glädjer. 

__________

SLUTBETYG 

69,71 %

"Ska det vara feelgood ska det vara såhär."

__________

Tack till Piratförlaget för recensionsexemplar! 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

__________

Je m'appelle Agneta
Emma Hamberg

Utgiven: 2021-03-18
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164206725