ORMEN I MIG - Anna Ehn

 

ORMEN I MIG 

av Anna Ehn

Majken är nybliven vuxenåring och ska precis börja journalistprogrammet. Hon har livet framför sig, eller mer exakt, hon har Ormen bakom sig. Ormen som levde i henne och åt upp henne inifrån. 

Men! Nu är hon frisk! Och redo för livet! 

Hennes dagbok är ömsom glada utrop och ömsom skildringar av en vardag med vänner, killar och skola. 

Men då och då, ofta när hon är som minst beredd på det, smyger sig ormen på igen och tvingar Majken att älta saker hon sagt, grejer hon gjort och framför allt, kalorier hon ätit... 

Observera:

Detta inlägg kan innehålla triggers för den som är mitt uppe i processen att tillfriskna från en ätstörning. 

Rekommenderas att fundera en extra gång innan den läsaren fortsätter med texten. 

*

Från början var det här ett långt och gråtigt inlägg om min egna relation till ätstörningar, vilket såklart är lika deppigt att läsa om som vilken ätstörningsskildring som helst. Och det är lite det jag tänker gå ifrån också med det här inlägget, det eviga skildrandet av insjuknandet. Alla har hört historien om unga människor som tror att alla deras problem kommer förvinna i takt med att vågen visar mindre och mindre, och alla vet också att det är inte blir bättre i slutändan. Däri ligger ingen spänning, inget nyhetsvärde och heller inget konstruktivt. Den hårda sanningen är att alla kan bli sjuka. 
   Men kan alla bli friska? Det är min hjärtefråga. Och hur går det till?

   Hur blir man på riktigt frisk?
   Och om man aldrig blir frisk, hur lär man sig leva med det? 

När jag vill få svar på livets stora frågor vänder jag mig till litteraturen och blir sällan besviken. Tack vare böcker har jag lärt mig långt mer om både rasism och klass än jag skulle ha gjort genom reportage och faktaböcker.
   Men efter-ätstörningen ter sig svår att skildra. Kanske för att den saknar dramaturgisk kurva: insjuknandet är ett ständigt tilltagande crescendo av spänning/destruktivitet medan tillfriskningen är lång, utdragen och kantad med återfall. En tragedi, enligt Aristoteles. Utan särskilt stora möjligheter till katharsis heller, eftersom vi hejar på huvudpersonen men huvudpersonen är fast i sitt eget huvud utan minsta flyktväg. Det är deppigt, i milda ordalag, ointressant i berättartekniska. Jag har läst tolv miljoner kurser i dramaturgi så jag vet, jag vet! Det blir ingen bästsäljare av att skildra ett långsamt förlopp som i bästa fall mynnar ut i ett vardagsliv med komplikationer. Friskhet finns ofta inte.

För det är inte att vara frisk att kunna äta upp all mat på tallriken i fyra dagar, fyra veckor, fyra månader. Ett sådant förlopp hade varit enkelt, det hade varit ett mätbart resultat. För den ätstörde betyder det ändå ingenting. Det betyder bara några dagar, veckor, månader i lite mer lugn och ro än när man går in i sjok.
   För det gör man, enligt min erfarenhet.
   Det går aldrig helt över. 

*

Så jag tyckte verkligen jag hade hittat den heliga graalen när jag stötte på Anna Ehns bok om livet efter en ätstörning. Och på ett sätt hade jag det.

  Men att ställa kravet att texten ska svara på alla mina frågor, samt att Majkens svar på sina ätstörningar ska vara svaren jag behöver till mina egna, det är att be om det omöjliga. 

Det jag dock kan tycka mig berättigad att be om, önska för, är fler, fler böcker som den här. Fler illustrationer av livsdugliga scenarios som kan inspirera mig och alla andra som söker efter råd. 

   Jag vill också ha mer, så många fler av böcker som denna.  

*

Jag kan inte understryka nog hur tacksam jag är för att Anna Ehn inte har skrivit ut Majkens vikt. Det finns INGA fördelar med att skriva ut vikten, och en person som har god insikt i ätstörningar vet att det tvärtom är en oerhört kraftfull trigger, en siffra som kan föda den slumrande ormen så att den vaknar till liv igen. 

Jag är också mycket imponerad i hur Majkens sätt att prata med sig själv är så likt mitt eget i den åldern, i den fasen. Hur hon hade svårt att sova för att hon ligger och ältar saker hon gjort och sagt, inte bara mat hon ätit, är något jag trodde jag var ensam med. Är det en ÄS-grej också? Det om något är i alla fall applicerbart på min egen historia och det tackar jag för. 

                                                    *

Om ni visste hur mycket jag har klippt i den här recensionen för att det inte ska bli en doktorsavhandling. 

Långt blev det ändå. Tack för att du läst såhär långt. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

40 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

Dagboksromanen har sina fördelar, och många gånger tänker jag att det är precis såhär jag skulle skriva i min egen dagbok, om jag hade en. 

Det betyder ju att skrivsättet tillför en stor dos autencitet och ökar på känslan av att faktiskt läsa Majkens dagbok, men det bjuder också på utrop så som nä jo nä jag ska! som gör att det känns mindre som att jag läser en skönlitterär historia och mer som om jag tjuvläser syrrans dagbok. 

Det finns en viss diskrepans mellan Majkens sätt att uttrycka sig och hur jag upplever att tjugoåringar idag pratar, men det kan också vara på grund av att någon som har ätstörningar inte sällan hamnar lite efter i den mentala utvecklingen eftersom tonåren går åt att vända sig inåt och vara så fokuserad på sig själv att relationer blir lidande och många gånger bortvalda. Det kan i vissa fall göra att man upplevs som lite barnsligare efter att ätstörningen släpper taget en aning - man har några år att "ta igen". 

Jag är kluven, för jag (tror jag) förstår författarens val av det här greppet. Men det saknar målandet med ord som jag behöver för att tippa över i läsningens verklighet och glömma bort min egen.  

 

- STORY/ DRIV - 

70 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Ätstörningen och det orosbådande mörka molnet i horisonten som viskar om att det antagligen kommer bli värre är den starkaste drivkraften i boken. 

Men Ehn lägger också till bihistorier som på sina vis har att göra med livet efter ätstörningen(s värsta delar). 

Genom Majkens relationer, både kärleks och vänskaps sådana, visar författaren tydligt på hur ätstörningar går ut över hela ens liv. 

Majken är till exempel oskuld vid 20 års ålder. Det är inget konstigt med det, men något (personliga erfarenheter) säger mig att ÄS hade med det att göra. När man knappt står ut med sin egen kropp är blotta tanken på att någon annan skulle komma nära den löjlig, i bästa fall. 

Även den såriga relationen med hennes mamma känns igen i många historier, då mamman i många fall tenderar att motarbeta ätstörningen och den med ätstörningar upplever det som att ens person blir motarbetad. 

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

80 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Storyn eggar stundvis engagemanget enda upp i toppen. Jag fick sånna där "DONT OPEN THAT WARDROBE!"-känslor när jag läste den här. Tankarna mässade högljutt Snälla Majken, gör det inte. Fakka inte upp. Du är bättre än så! 

Även de tidigare nämnda små detaljerna om hur det är att ha ÄS skildras så träffande.  

Men till en början saknar jag det där som verkligen fäster i mig. 

Boken vinner dock ju fler sidor som går och berättelsens mitt och framåt har mig lindad runt sitt lillfinger. 

Mot slutet, då en mer intensiv period av allmän rötenhet lavinartat stegrades, varje dagboksinlägg värre än det föregående, slungades jag mellan att vilja ta pauser för att ge hjärtat lite vila och slurpa i mig resten av historien för att se vad som skulle hända. 

Det som gör att jag inte sätter engagemanget i topp är faktiskt språket. Och det har vi ju redan pratat om, men jag saknade den konstnärliga aspekten som ett mer detaljerat språkbruk tillför. 

- KARAKTÄRER - 

65 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

De flesta karaktärer avbildas precis som man tänker att en person som träffar dem i verkligheten skulle gjort - inte allt för utförligt, med andra ord. 

Däremot fångas Majken och hennes kamp så nyanserat och exakt att det är som om Anna Ehn skrivit av min egen ätstörningshjärna. De tvära kasten mellan himmel och helvete, ibland på samma dag. Den här ständiga idén om att imorgon, då jävlar. Imorgon börjar mitt perfekta liv men idag är allt förstört för att jag åt en bulle och jag känner redan hur den expanderar mina mage till en varmluftsballong. 

Jag hade glömt hur det var, men kommer ihåg precis när jag läser. Det är exakt skildrat. 

Jag vill tacka, igen, för det. 

- ORIGINALITET - 

95 %

Är det en historia som det finns trettiotvå på dussinet eller är det här något helt nytt? Är skrivsättet eget? Är karaktärerna speciella?

När jag hittade den här boken via bokinstagram kände jag en suck av något som liknade eufori just på grund av att jag har letat efter en sån här story och inte hittat någon. Särskilt inte i en bok som kan rikta sig mer mot ungdomar. 

- SLUTET -

90 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

Jag uppskattar ett sånt här slut, dramatiskt vid krispunkten för att sedan lågmält klinga ut. Väldigt verklighetstroget. 

Jag lämnades med en bra känsla och kände att jag... köpte händelseförloppet. Både det som ledde till krisen och det som hände sedan. Hur det ebbades ut. Det var trovärdigt och tillfredsställande på ett sätt som många böcker misslyckas med. 

Framför allt höll storyn sig trogen till att det är en skildring av livet. Livet avslutas inte med en scen där huvudkaraktären rider in i solnedgången. Därför bör inte heller en bok om en kronisk sjukdom göra det. 

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

65 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Den var inte livsomvälvande. Jag hade nog inte förväntat mig det heller. 

Förhoppningsvis kommer den en dag kunna utgöra en stark titel på en lång lista av ÄS-lit. Jag hoppas det i alla fall. 

__________

SLUTBETYG 

72,14 %

Det finns mycket med den här boken jag tycker om, även om det inte alltid nådde hela vägen. Jag rekommenderar den ändå till alla som själva går igenom eller känner någon som går igenom det Majken gör. 

__________

Anna Ehn och Juniperus Förlag för den fina, viktiga historien och för möjligheten att läsa den! 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

__________

Ormen i mig

Anna Ehn

Utgiven: 2021-06-24

Förlag: Juniperus Förlag

ISBN: 9789151982649