ÄR DET DAGS ATT GE POESI EN CHANS?

                  

ÄR DET DAGS ATT GE POESI EN CHANS?

Jag är inget fan av att läsa poesi. 

Skriva för all del, men läsa? Försöka nysta upp någon annans omständligt förpackade tankar utan någonsin vara säker på att ens komma nära någon slags förståelse? 

Jag slipper helst. 

Men så börjar man läsa litteraturvetenskap och kan inte längre vända blad när dikter och lyrik läggs fram på bordet.

Dagens inlägg är en bekännelse från en obildad, ett försök till analys varför alla rynkar på näsan när poesi kommer på tal - och en oväntad kärlekshistoria. 

*

De flesta jag pratat med säger att de inte gillar poesi. De gillar inte poesi för de förstår inte poesi. Poesi är krångligt och det är obekvämt att ord och meningar ska hålla på och slingra sig på det sättet som det gärna gör i en dikt.
   Jag förstår dom. Jag gillar inte heller poesi. Jag gillar jag inte hur dum poesi får mig att känna mig. Enligt min uppfattning är en av  poesins största laster att vara onödigt krånglig. Varför kan man inte bara säga vad man menar rakt ut och inte gå vägen genom språkliga krumbukter? Handlar alla dessa underlager på underlager och långsökta referenser i grund och botten om att stänga ute pöbeln som inte ska få känna sig läskunnig nog för sådan högt skattad litteratur?

Dessvärre läser jag litteraturvetenskap och blir således påtvingad poesiläsning, och i dessa möten blir jag än mer medveten om mina tillkortakommanden när det gäller poesi. Jag var dock tvungen att hitta ett förhållningssätt som funkade för kunna stå ut med alla lyrikseminarium.
   Skulle jag googla diktanalyser eller kanske läsa på om författaren för att kunna svänga mig med biografiska tolkningar? Skulle jag helt enkelt bara sitta tyst och hmma på rätt ställen när andra i gruppen sa något som verkade rimligt?
   Det skulle ta mig igenom seminariet, men skulle jag få ut någonting av det?
   Jag läste väl inte littvet för att hitta genvägar från att slippa läsa litteratur? 

Det tog en och annan frustrerad pluggsession där jag och Från Sapfo till Stridsberg (samlingsverket med texter vi använde som kurslitteratur) stirrade stint på varandra utan att någon av oss tänkte vara den som först blinkade. Jag var nära att ge upp och hade redan hunnit skriva in "diktanalys mjältsjukan" i sökfältet många gånger innan det slog mig. 

   Om jag inte kunde förstå, kunde jag kanske ändå få ut någonting av att läsa på mitt sätt?
   Det vill säga snabbt och med känslorna först. Reagera innan jag hann fundera, känna före jag hann tänka. 

Om jag klev ifrån besattheten av att förstå och istället fokuserade på att uppleva, skulle jag inte då i alla fall njuta av läsningen, även om jag inte läste "på rätt sätt"? 

  Och vem säger förresten att det bara finns ett specifikt sätt att läsa "rätt på"?
  Om jag skiter i vad min lärare säger är en rimlig tolkning, är det inte då en mycket mer givande syssla att fundera på hur jag upplever min egen tolkning? 

  Hur upplever jag dikten utifrån mina ögon? 

  Hur känns dikten i min egen röst, frikopplad från idéer om att förstå vad författaren menade när den skrev? 

* 

Jag förstår hur man kan tänka om det här inlägget: 

Varför ens läsa poesi om det är så här jäkla svårflörtat? 

Därför att poesi, efter att jag släppte det in det mer och accepterade det som det är, har gett mig några av den senaste tidens starkaste läsupplevelser.

   I skrivande stund har jag Gunnar Ekelöfs första diktsamling sent på jorden på nattduksbordet. Jag fattar inte alltid (eller ens ofta) vad han vill ha sagt, men jag fattar att meningar som 

"Jag har ett moln i min famn men inga drömmar. 

Jag vänder mig i rummet som är smutsigt av mörker" 

är så vackra att jag skulle vilja bära dom på kroppen 

I slutändan gick tanken på poesi från att vara en kliande känsla av dumhet till en betryggande känsla av tillfredsställelse. 

   Och jag är helt övertygad om att fler människor skulle må väldigt bra av den sortens förundranseffekt som poesi erbjuder. Människan tycker om, nej, behöver skönhet för att må bra. Poesi är en väldigt enkel, i princip gratis medicin mot det stela och åldrande i vardagen.

Poesi är ba najs, okej? Ta mitt ord på det.  

__________

SÄTT ATT NÄRMA SIG POESI

  - Släpp helt idéen om att du inte kommer förstå, eller att du måste förstå. 

Poesi är många gånger bara en form av litteratur som har mindre krav på kausalitet och mer är fokuserad på att väcka känslor hos läsare, så börja med vad du själv känner inför dikten. 

- Är det bara "blä", prova en annan dikt eller annan skribent! Man kan inte och kommer inte gilla allt. 

- Jag började leta efter ord som fastnar längre än de andra, assonanser och allitterationer som gled bra i munnen när jag läste det högt för mig själv. 

- Leta efter meningar i texten som säger dig något, utan att ta hänsyn till hur de används i resten av texten. Kanske är det ett smart sätt att använda ett välkänt uttryck som får dig att haja till, eller en omkullkastning av en kliché?

- Sätt på dig hörlurar för att stänga ute resten av världen för att kunna höra dikternas rytm klart i huvudet. För mig funkar det bra då min egen inre röst är min favorituppläsare. 

- Läs dikterna högt för dig själv för att bättre förstå rytm och tonationer. 

- Det finns ju såklart annan poesi än den kanoniserade också! Det är mycket möjligt att du hittar en nisch du gillar genom att till exempel låna diktantologier från olika författare samlade i ett verk.
Eller varför inte ungdomsantologier? Amatörpoesi? Dikter på speciella teman? 

- Ett annat tips är att söka på YouTube på Poetry slam eller estradpoesi, då uppläst poesi också har en helt egen verkan och stämning, inte helt olikt en konsert.   

__________

LÄSTIPS! 

Böckerna på bilden är från min inte så digra poesisamling (men bokrean är ju runt hörnet så det ska nog bli ändring på). 

De är: 

HOW POETRY CAN CHANGE YOUR HEART 

- Andrea Gibson och Megan Falley -

Inte helt olikt det här inläggets upplägg är How poetry can change your heart en hands on-handbok i hur man kan närma sig poesi på ett sätt som inte är högtravande eller överdrivet melodramatiskt - fast här ifrån skrivande synvinkel istället för läsande. Rekommenderas!

DEMO 

- Olivia Bergendal -

När jag var tonåring och deppig försökte mamma muntra upp mig. Och vad muntrar upp en tonåring mer än poesi?, tänkte min mamma och tog med mig på estradpoesi på Hängmattan i Majorna. 

Hon tänkte såklart helt rätt för just den här tonåringen som hade skrivit egna dikter sedan 11 års ålder. 

   Bergdahl visade att poesi kan vara helt förståeligt - och RIMMA - och ändå vara så mitt i prick att både 14-åriga jag och nutida jag får rysningar av välbehag vid genombläddring av hennes diktsamling DEMO. 

VILD IRIS 

- Louise Glück -

2020s nobelpristagare är en amerikansk poet med ett (bokstavligt talat) blomstrande språk som förutom kulturpoäng gav många intensiva lässtunder i den trädgård hon målar upp i en av de mest kända diktsamlingarna Vild iris, där alla växter får en egen röst och det stundvis är så vackert att jag var tvungen att stryka under vissa passager. 

the sun and her flowers

- Rupi Kaur-

Internettidens mest delade poet som gjorde sig ett namn genom sina korta, träffsäkra texter som var perfekt skräddarsydda att få plats i ett instagraminlägg. Poesi behöver som sagt varken vara avgrundsdjupt eller långrandigt. 

Poesie in bewegung 

- Wiehre/Victor Sköld-

Trots diktsamlingens tyska namn är texterna - som dessutom är exemplariskt fåradiga och pregnanta - på svenska, skrivna av Victor Sköld, vars författarskap jag gjorde bekantskap med när jag träffade hans kusin på en ö i Malaysia. På en senare portugalresa fick jag också möjlighet att träffa poeten själv och resten sedan omkring i Europa med denna diktsamling som sällskap. 

  Ps! Kolla in hans instagram där han lägger upp texter då och då: @wiehre

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare