ÄLSKADE BARN - Ashley Audrain

                    

ÄLSKADE BARN

av Ashley Audrain

Blythe har aldrig haft en bra relation med sin mamma, som i sin tur hade en minst sagt ansträngd relation med sin egen mamma. Nu har Blythe en egen dotter med livets kärlek Fox och allt ska bli bra. Hon ska bli allt det där hon aldrig själv fick. 

Om inte dottern Violet hade varit så... annorlunda. Det är något kallt, beräknande över Violet, till och med som spädbarn, men Fox säger att Blythe bara inbillar sig. Inför Fox ögon är Violet inget annat än en perfekt liten dotter. 

Blyhte vet inte om hon kan lita på sina egna instinkter och drad djupare och djupare ner i sina föreställningar. Dramat får en än mörkare nyans när sonen Sam föds och något ont händer honom. 

Efter det går det i princip bara neråt. Stryk 'i princip'. Det går käpprätt rakt ner i ångestens tryckkammare, både för Blythe och för mig som läsare. 

Det här är officiellt den bok jag läst som fått mig att må allra sämst.

*

Det här vad är det hemskaste jag någonsin läst. Tre fjärdedelar in i romanen tror jag inte det kan gå sämre för huvudpersonen, men Audrain hittar på nya sätt. Effektiva sådana. Redan de första sidorna gör ont att läsa, och smärtan varvas upp för varje kapitel. Efter ett tag stagnerar mig läsning för jag kan inte förmå mig att läsa mer än 10 sidor i en sittning, kan inte ens förmå mig att ta upp boken. 

   Kallade vi Karin Smirnoff feelbadlittertur när vi mysled igenom Janakipposviten? Well, Älskade barn får smalånger att te sig som Disneyland. 

*

Allt gör så ont. Alla aspekter av huvudpersonena liv är söndriga och uppfläkta, blodigt bultande. Det är hennes egen mamma och hennes mamma i sin tur och deras ovilja att ha barn. Det är mannen som Blythe träffar som är en sån jävla Good Guy™ men som likt alla Good guys™ behöver det där TM:et för att dölja att de är lika ruttna som andra romanantagonister, om inte värre.

   När Blythe föder Violet är det något som händer, ett sår från hennes förflutna som hon trodde Fox hade lagat öppnas upp på vid gavel och gör att Blythe inte kan ta till sig sin dotter Violet.
   Eller är det Violet som inte kan åt sig sin mamma?
Från dag ett, då Violet fortfarande är ett spädbarn, har hon valt pappan. Och pappan är så jävla ignorant. Så han låter henne. När Violet föds lämnar Fox sin fru, mentalt. Han lämnar hennes tid och börjar alltid, ovillkorat, vara på Violets sida. 

Det är så nattsvart att jag tänker: det finns ingen väg ur förutom döden. Jag hoppas att huvudpersonen ska begå självmord, för det finns ingenting hon kan omstarta sitt liv på, allt som är dåligt har hon fått och hon har inget gott, tidigare liv att längta tillbaka till, så jag vill se författaren göra en nattsvart deus ex machina och bara låta Blythe dö. Helst långt innan de sista sidorna så att jag slipper så mycket hemskheter som möjligt, det gör inget om det visar sig att bokens sista 100 sidor är blanka blad.
   Det är dock en önskan jag inte kan luta mig mot, eftersom berättelsen är skriven i förstapersonsperspektiv. Det är väldigt krystat att låta huvudpersonen narratera sig själv in i döden, heter det på skrivarkurser, men jag är villig att låta det vara hur klyschigt som helst bara jag slipper. 

*

Varför läser jag ut den här boken då?
 För att jag har machosistiska drag, absolut.
Men främst för att temat intresserar mig så vansinnigt. Får man tänka såhär? Kan man tänka såhär? Är det såhär det blir när kvinnor i generationer tvingas in i moderskap de Den här boken är med på min årslista och jag vill bara ha den utläst vid det här laget så att jag kan börja det enorma arbetet med att smälta den. 

 * 

Jag har funderat en del på du-formen. Boken skulle kunna kategoriseras som ett långt brev med Fox som mottagare.
Jag har skrivit många dikter i min dagar till ett mer eller mindre ansiktslöst du, men även kärlekar jag haft och aldrig nådde fram till verbalt. Därför behövdes dikterna, för det gick inte att höras i relationen. I en text fick jag lov att prata till punkt och skapa en alternativ verklighet där duet kanske faktiskt skulle kunna vara någon som förstod.

 Så tänker jag kring du-fomen i Älskade barn. Blyhthe blir tvungen att skriva en bok som ett långt brev till Fox, för det är enda sättet hon kan få lov att berätta sin historia. I verkligheten skulle han aldrig lyssna. 

*

 Ett sista lilla bonuspoäng för framsidan. Helt otroligt finurligt uttänkt av formgivaren, med nicken till psykologiska mekanismer och hur dessa i sin tur är effekter av våra relationer med våra föräldrar. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

80 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

Det är ett effektivt, lättläst men ändå detaljerat språk som inte lämnar läsaren med något att önska, förutom om läsaren är jag och kräver att språket har det lilla extra (rytm, verbakrobatik, abstrakta användande av konkreta företeelser och tvärt om - ni vet sånt som får en att rysa till av välbehag när man läser) för att nå högst i topp.

- STORY/ DRIV - 

80 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Hur ska jag värdera en boks intrig om det är just intrigen som gör att jag lägger boken ifrån mig? Superhögt - eller superlågt? 

Såhär då: Får 100% för spänning, intresseväckelse och tema. 

Får -20% för att intrigen fick mig att inte vilja fortsätta läsa boken. 

Mejkar sense? Nä men jaja det gör det inte för mig heller. 

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

110 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Det är ett hysteriskt, onyanserat engagemang som gör att jag måste pausa boken var 10:e sida. Upplevelsen är för stark. Att läsa den här är som att känna någon långsamt men med full kraft dra hjärtat ur bröstkorgen, rakt igenom köttet. 

- KARAKTÄRER - 

100 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Alltså jag hatar Violet.

Jag vet att hon 1.) Bara är ett barn 2.) Är fiktiv, för guds skull! Men jag tror aldrig jag har stött på en karaktär som jag hatar så innerligt.

Fox är också ett jävla spån men jag vet inte, två år av intensivt malande av litteratur har gjort mig avtrubbad för alla dessa värdelösa män. Jag är för besviken för att hata Fox, jag är helt enkelt inte förvånad över hans beteende. Han fattar inget. Han är man och han fattar inget och han kan komma undan med det, nej inte alla män men alldeles för många som jag stött på i litteraturform.

MEN. Alla karaktärer är så verkliga. Utifrån sin ram av rimlighet agerar karaktärerna helt korrekt.

- ORIGINALITET - 

80 %

Är det en historia som finns representerad i andra versioner, kanske till och med alldeles för många gånger i andra versioner, eller är det något som är nytt och fräscht och ögonvidgande? Stannar jag upp och tänker "oj, det där var ingenting jag förväntade mig" under läsningens gång eller utvecklas historien precis som man hade kunnat förutse? 

Den här boken vågar pratat om ett ämne som är så svårt att ta upp att. Vi har börjat vänja oss vid böcker om incest men dess polemiska motsats kan man inte skriva om, det vitglödgade hatet för sin egen dotter, för moderskapet. 

Vi hör om tusentals föräldrar som lämnar men vi hör det aldrig från deras sida. 

Hur edgy man än är så går man liksom inte ända hit.

EDIT: 

Nu efter att jag började hålla utkik efter böcker som denna hittade jag rätt så jävla många. Typ Rachel Yoders Nattbitchen, Jag är gud av Malin Karim, Madonna av Sara Vilius, Olga Ravns nya Mitt arbete...

Hela kompositionen, det faktum att det klassas som en spänningsroman och stilen, storylinen som dryper av ångest och misär sida efter sida, den känns ändå som något i en klass för sig, men temat snarare trendar än är något unikt. Så kan det gå när man inte är påläst nog... 

Jag har därför ändrat betyget från 100 till 80.

- SLUTET -

90 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

Jag läste på någon blogg att slutet var så förutsägbart, men jag kände att jag fick closure. Trots att jag sa att jag tyckte det bästa för huvudkaraktären var att avsluta sitt liv känner jag att det näst bästa vara att det slutade som det gjorde. 

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

80 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Ja. Jag vet inte på vilket sätt denna obehagliga läsning kommer att lämna sin etsning på mitt minne, men att den kommer det är självklart. 

__________

SLUTBETYG 

88,57 %

Jag behöver böcker som den här, men gärna ur andra färgskalor än bara olika nyanser av mörker. 

Jag har läst att man avråder läsning av denna till havande eller nyblivna mödrar. Jag förstår det. 

Men för att röja upp ny mark för en debatt som jag tycker får alldeles för lite plats i media - den om kvinnorna som känner ovilja inför moderskap - är det här en discoglittrande, hullingförsedd rivningskula. 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Älskade barn

Ashley Audrain

Originaltitel: The push

Översättning: Helena Hansson

Utgiven: 2021-04-28

Förlag: Albert Bonniers förlag

ISBN: 9789100182861