UT UR MIN KROPP - Sara Meidell

                     

UT UR MIN KROPP

av Sara Meidell

Det här liknar mer en kulturartikel än en regelrätt recension, men jag kunde ju inte låta bli att lägga mig i diskussionen som förs på kultursidorna om den här boken. Kan man skriva om anorexia, SÅHÄR? Som en "jag är nöjd såhär"-historia snarare än en "jag har insett att det jag tänkte när jag var sjuk var sjukt"-berättelse? 

Men håll ut till sista stycket, för dom som väntar på något gott kommer min skoningslöst ärliga dom i slutet.

*

Kan man tycka om, till och med njuta, av en bok som gör andra ledsna? 

Sara Meidells självbiografiska Ut ur min kropp har kallats "livsfarlig", "reklamblad för anorexi" och "svältbibel för unga tjejer". 

   Den som följt ordligare ett tag vet att jag inte drar mig från att läsa och diskutera ätstörningslitteratur, dels på grund av den enorma spridningen av ätstörningar i samhället och dels på grund av min egna erfarenheter. 

   Jag har sökt med ljus och lykta efter ätstörningslitteratur som ger en mindre tillrättalagd bild av sjukdomen. Framförallt är jag otroligt trött på den linjära "jag-blev-sjuk-jag-kämpade-och-sen-blev-jag-frisk-och-allt-är-bra-nu"-bilden.

   För vilken annan f.d. anorektiker skulle skriva under på "sen blev jag frisk"-biten? Att säga att tiden sedan ätstörningens kulmen inte spelar någon roll är fel, personligen får jag faktiskt mer distans med åren, men att säga att det är ett avslutat kapitel är precis lika fel. Att prata om ätstörningar som något som går att bli frisk från riskerar att marginalisera sjukdomen och få dom som fortfarande kämpar att tro att dom gör något fel som inte blir av med den. Ätstörningar är en pandemi, en direkt konsekvens av hur vi kopplar ihop kropp, mat och identitet, och jag har en teori om att många fler än dom diagnostiserade lever med mat och träning som diktator över sin egen självkänsla. 

Det Meidell gör är att vägra ursäkta sig. Hon lever med sjukdomen fullt ut och har i sin berättelse inga brasklappar, inget friskare liv hägrande i horisonten. Det provocerar sönder kultursverige.
   Kanske med rätta? 

   Många recensenter vittnar om att det här triggar deras egna latenta ätstörningar.
   Jag då, som skriver text efter text om kroppshat och smalhetskrav, som slukar varje text jag misstänker är skrivet av ett avältande medsyskon?
   Jag sveper boken som en shotbricka och väntar på att baksmällan ska stämpla mig i huvudet med stålhätta. 
   Och vaknar upp dag efter dag och mår bra. 

Det finns inget i Meidells text som får mig att längta tillbaka till svälttillståndet. Hennes flersidiga guide om hur man undviker att äta i sociala sammanhang, den som antagligen är en stor anledning till att folk kallar den just svältbibel, tar mig tillbaka till tiden då alla sociala interaktioner innebar en labyrint i lögner, lockelser och noggranna förberedelser resten av dagen för att kunna ta en glass med tjejgänget och ännu en dag dölja att man är sjuk. Och jag kan inget annat än att andas ut och vila i en stunds tacksamhet av att den tiden är över. Meidells liv är relaterbart, men inte beundransvärt. Absolut inte för mig i alla fall. 

   Framförallt har eftersvallet av diskussionen på sociala medier kretsat kring huruvida den här boken är triggande eller inte. Enligt mig är det enkelt: 

Självklart är den triggande för någon som är i sjukdomens mer kritiska faser. Allt som handlar om ätstörningar är triggande då. Även alla löpsedlar, allt prat om mat i lunchrummen, alla skyltdockor, alla reklamer, alla filmer, alla reels, alla kläder i ens egen garderob och alla speglar är triggande då. Livet är ett minfält och det är det som gör sjukdomen så jävla hemsk. En som kämpar  med ätstörningar och har starka ångestkänslor inför mat, träning och kropp ska inte läsa den här. 
    Men det säger väl sig självt? 

Någon som likt jag själv har ett förflutet med ätstörningar men har fler goda än dåliga perioder nu för tiden kan däremot känna en slags representation i Ut ur min kropp. Det är så långt ifrån den tillrättalagda historien vi är vana vid att hålla tillgodo med. Det Meidell berättar är mer något att skriva under på. För mig var tankarna såhär, känslorna kring mat och kropp och svält var precis som hon beskriver det. Och att läsa dom skrivna med någon annans penna får mig att slutligen kunna dra gränsen mellan mina egna tankar och ätstörningens: om mina fulaste, sjukaste, skevaste tankar om mat och kropp ser exakt likadana ut i någon annans ord är det ett bevis på att det är en sjukdomsretorik och inte min egen. 

Jag ser litteraturen som en fristad från moral, en minimodell av en gladiatorarena där gränser får diskuteras och prövas. Det är i litteraturen som det som inte går att pratas om ändå blir sagt, för litteratur är menad att chocka och förfära och engagera. Ändå haglar åsikter på dom stora tidningarna vara att det är omoraliskt att skriva/trycka den här boken. Boken uppför sig inte som ätstörningshistorierna vi är vana vid, den där huvudpersonen har biktat sig och förstått hur dumt det var och börjat slita sig ifrån det. 

Sara Meidell har inga planer på att ändra på sig och det verkar vara för provocerande för samtiden. Hon vältrar sig inte i självömkan som en själv hade gjort om man tvingas leva med oerhört sträng röst i huvudet. På ett sätt, som är långt ifrån idealt för större delen av mänskligheten, så får hon det att funka. 

Funka väl nog för att orka skriva en bok om det i alla fall. 

* 

Jag är helt uppslukad av den här boken. Författaren har ett språkbruk som gör mig direkt avundsjuk, hon letar fram nya användningsområden för verb som jag i mina mest kreativa stunder ändå inte ens skulle nosa på. 

"Att jag kan bemästra de svåraste texterna, de mest utmattade dagar med barnen, all kyla, utan att någonsin klaga, det gör inte den som självsvälter - det är ett av dess vackra logiker; hur den tar gisslan, hur den självsvältande också skriver in sig i kontraktet om självcensur."

Metaforerna haglar och dom är i världsklass. Jag läser med överstrykningspennan i hand, korken åker av så fort den har satts på. Det finns en mörk, sällsam poesi som rinner som blodådror under textens tunna hud, jag kommer gå tillbaka in i Sara Meidells mörka spegelvärld bara för att få umgås med syntaxen. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

 Om du känner dig själv vet du om du kommer bli triggad av att läsa om någon som lever med svälten eller inte. 

För alla andra säger jag: stark, stark rekommendation. Den bästa självbiografin jag läst sedan Allt jag fått lära mig. 

__________

NYFIKEN PÅ KULTURDEBATTEN?

Här kommer några länkar: 

Kulturchefen: "Jag vill göra anorexia mer begripligt" 

- Intervju med Sara Meidell, Marie Birde, Tidningen Vi 

(Detta var en intervju som också diskuterades livligt på instagram, jag själv blev rätt irriterad för att Birde frågade om Meidell hade ätit idag och att dom gigglar om det som skolflickor.) 

När jag läser Vi:s intervju efter löprundan börjar jag gråta 

- Lotta Ilona Häyryven, Arbetet 

Jag vet att svältens rus är farligare än den farligaste drogen

-  Anna Smedberg Bondesson, Dagens nyheter

Sara Meidell har skrivit ett reklamblad för anorexi 

- Mikaela Blomqvist, Göteborgsposten 

Recension av boken på Svt 

- Per Andersson 

(Denna recension innehåller befogad kritik mot att Meidells sjukdom även går ut över barnen) 

”Svältbibel för unga flickor – livsfarlig bok”

- Förlaget svarar på kritiken, Nils Lolk, Svenska Dagbladet

Allt mänskligt måste kunna gestaltas i litteraturen

- Meidells eget svar på kritiken, GöteborgsPosten

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Ut ur min kropp

Sara Meidell

Utgiven: 2022-10-11

Förlag: Norstedts

ISBN: 9789113121635