FLICKAN SOM FICK EN RÖST - Abi Daré

      

FLICKAN SOM FICK EN RÖST 

av Abi Daré

Adunni bor i Ikato, en by på landsbygden i Nigeria. Sedan hon var liten har hennes mamma kämpat för att hon ska få utbildning och på så vis få en röst att förändra saker. 

När mamman dör har dock Adunnis pappa inget annat val än att gifta borta henne till byns rikaste man, taxichauffören Morufu som redan har två fruar och desperat väntar på att någon av dem ska föda honom en son. 

Adunnis liv blir bara tuffare och tuffare, tills det en dag blir omöjligt att stanna kvar hos Morufu.
Hon rymmer då till Lagos och blir hembiträde hos en rik familj.

På vissa sätt blir livet bättre, men på det stora hela fortsätter Adunni kämpa för att komma till skolan utan att vara minsta steg närmare. 

Det vill säga, tills hon lär känna Ms Tia...  

*

Jag läst så mycket från Nigeria att jag börjar känna att det här är... läst. Det är samma historia om kvinnoförtryck och rasism, efterkolonialism och samhällsklyftor, fattigdom och misär, att jag börjar fundera på en inverterad version av "The danger of a single story" (TED-talk av Chimamanda Ngozi Adichie). 
   För vad kom egentligen först, nigerianska kvinnors vilja att berätta historier om förtryck, eller västvärldens behov av att frossa i Det Fattiga Afrikas misär?  

En fråga jag ställer mig blir alltså: Finns det inget annat än trauma och förtryck att berätta om från Nigeria, eller är det bara det vi (i väst) väljer att publicera? 

   Jag förstår självklart om det skulle vara så att det är det man väljer att skriva om. Kvinnors situation i större delen av världen ter sig som skräckfilmsmaterial för oss priviligierade (vita) kvinnor och det är inte bara viktigt, det är direkt nödvändigt att vi vidgar våra vyer för att kunna göra något åt problematiken. Och ibland är det enda rätta vi kan göra, när inga andra medel står oss till hands, att lyssna. 

Men grundar sig känslan av att läsa samma bok om och om igen på behovet hos skribenterna att berätta liknande historier, eller på 

att idéen om ociviliserade Afrika säljer? 

*

Slutsatsen blir i alla fall att kvinnor i Nigeria lever fruktansvärda liv och att det oftast inte blir bättre förrän de lämnar landet. Är det en nyanserad, verklighetstrogen bild av Afrikas femte största land till befolkningen? 
   Problemet blir, likt Ngozi Adichie säger i sitt tal, att när det bara finns en bild av landet att tillgå - precis som hon under sin uppväxt i Nigeria bara trodde att författare kunde vara vita människor som skrev om vita människor - tänker man att det är så hela landet är. 

Och det kanske det är. Mest troligen. Men så länge det är den enda historien är det det enda jag kan basera min bild på, och ett land är  sällan bara av en bild, ett perspektiv. 

* 

Det finns mycket bra med den här boken. Främst att historien är bra, fart- och färgfylld. Att författaren har använt Adunnis egen röst (och således också hennes bristfälliga engelska grammatik) även i brödtext är också genialt. Boken är spännande och intressant och får en att rygga tillbaka av avsky för vissa karaktärer och deras vidriga beteenden.  

Andra saker som inte är så bra är det faktum att boken tenderar att bli lite...färdigtuggad.
   Som det närmast vårdslösa utslängandet av "varför jobbar alla kvinnorna så hårt med att tvätta kläder och sälja varor när inte männen gör det", eller "varför har madam en massa blekningskrämer? Varför skulle någon vilja bleka sina vackra mörka hud?", det är för... billigt.
   Läsaren ska verkligen, verkligen veta att den läser om en afrikansk kvinna som känner sig som en människa framför en kvinna, att vi här har en individ som ifrågasätter status quo trots att ingen i hennes omgivning gör det, och det ska pointeras så ofta det går så att även de mindre begåvade läsarna verkligen ska ta till sig budskapet.
   Nu var jag elak. Men tror nog ändå att det var exakt det jag menade.

Det är tydligt vad författaren tycker och vill att vi ska tycka och det är helt rimliga åsikter som jag håller med om. Kvinnor förtjänar utbildning. Män borde inte slå sina fruar. Mörkhyade borde inte känna att de behöver bleka sin hud.
   Det är bara så klumpigt framfört. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

55 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

 Stora plus för att de tagit till vara på Adunnis eget sätt att prata även i brödtexten. Adunni har haft 5 år i skolan och det märks, texten är strösslad med grammatiska "fel" som är som små ljuvliga eastereggs att upptäcka. 

Men det är också i språket en del av sensationslystnaden sitter. Jag har svårt att avgöra om förenklade meningar som "big madam slog mig igen" är för att Adunni ska verka ung, för att Adunni inte har mer nyanserade sätt att uttrycka sig på eller för att författaren inte har det. 

En sak som gör att betyget inte går upp högre är de otroligt konstlade dialogerna! 

HERREGUD det finns ingen människa som pratar som de gör i den här boken. 

Jag försöker vara rättvis och tänka att vissa saker försvinner i översättningen. Det kanske är så även med den här. 

 

- STORY/ DRIV - 

75 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Hög fart och ständigt aktuellt. 

Redan från början lägga grunden för att det ska bli en omfattande, intresseväckande historia: grundpremissen är att Adunni är en av världens tusentals, miljontals flickor som saknar utbildning, och titeln antyder att det inte kommer vara så vid bokens slut. 

Enbart titeln är halva läsmotorn. 

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

75 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Jag dras inte direkt tillbaka in i boken när jag lagt den ifrån mig, men när jag väl läser blir det mycket på en och samma gång, och snabbt.  

- KARAKTÄRER - 

20 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Någon, jag tror det var @ettprettolaserbocker, skrev att hon hade lika svårt för enbart onda karaktärer som hon hade för enbart goda.

Diplomatiskt, kan man tycka. Och passande för även den här boken.

 Det finns inga svek om man redan vet från början vem som är ond och god. Det finns också mycket mindre spänning på det viset. Och mycket mindre nyanser..  

- ORIGINALITET - 

70 %

Är det en historia som det finns trettiotvå på dussinet eller är det här något helt nytt? Är skrivsättet eget? Är karaktärerna speciella?

 Storyn kanske kändes läst för mig men det är ändå en relativt unik bok i den flod av västerländsk litteratur som ges ut. 

Det i samband med huvudkaraktärens särprägel via sina egna ord och uttryck gör att jag skulle säga att boken känns ny och ovanlig.  

- SLUTET -

25 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

SPOILER! 

Markera texten i den svarta rutan för att kunna läsa.

Alltså... det handlar faktiskt inte om en flicka som får en röst. Hon har ingen röst vid bokens slut. Men hon börjar se hur hon ska kunna få det. 

Det är ett sagoslut, också på det sättet att det blir lite för tillrättalagt och det behöver förklaras för läsaren. Sista sidorna är en amerikansk lovsång till livet, till hoppet, till... slut som ter sig bra på TV. 

Som Tom Hanks springer och blir mött av en hel barensemble i The Terminal? Och alla är glada och skrattar tillsammans så att vi ska förstå att det här verkligen. är. ett. lyckligt. slut.

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

25 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Storyn hade kunnat följa med mig längre om den inte var så klumpigt framförd. Det jag minns mest av Flickan som fick en röst var en författares stora aspirationer och hur det liksom inte träffar rakt i hjärtat, inte ens i bröstkorgen, eftersom det var så viktigt att författaren fick fram sin åsikt att hon inte tar risken att lita på läsaren. 

__________

SLUTBETYG 

49,28 %

Om du inte har läst så mycket från/om Nigeria kan rekommendera den här, men också: 

Amerikanah 

Små solfåglar långt borta

Stanna hos mig 

The Spider King's Daughter 

__________

Tack så mycket Piratförlaget för recensionsexemplar! 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

__________

Flickan som fick en röst
Abi Daré

Originaltitel: The Girl with the Loudening Voice

Översättning: Erik McQueen
Utgiven: 2020-09-29
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164207005