VAD HON KLAGAR ÖVER NÄR HON KLAGAR ÖVER HUSHÅLLSARBETET - Heidi Linde

              

VAD HON KLAGAR ÖVER NÄR HON KLAGAR ÖVER HUSHÅLLSARBETET

av Heidi Linde

Vigdis är trött på sin man Rune, trots att han är en snäll (om än rätt ickeansvarstagande) man, men att lämna? Hur skulle det bli för barnen? Och mår hon så där dåligt, egentligen? Han är som sagt snäll. Det går ingen nöd på henne. Och ekonomiskt är det inte smart, nej, bättre att vänta på ett bättre tillfälle. 

Linn är van att vara attraktiv, vända-huvudet-på-gatan-snygg. Men med åldern börjar hennes skönhetskapital att minska och hon är mindre den åtråvärda kvinnan och mer bara småbarnsförälder. Vännernas pre-klimakterieprat är så tråkigt att man kan spy och inte dricker de alkohol längre, något som Linn allt mer har börjat finna nöje och ro i. Så träffar hon Rune, bara ännu en i raden av gifta män hon har affärer med. Men den här gången får det andra konsekvenser än att bara råda bot på den tillfälliga ledan... 

*

Jag är väl inte så smart, men när jag läste på baksidan att det två kvinnorna Vigdis, 50-nånting, och Linn, 40-nånting skulle vara sammanlänkade på något sätt tänkte jag faktiskt inte att det var för att de skulle ha en relation med samma man. Jag tänkte inte det av den enkla anledningen att jag redan läst den boken, men då under namnet Nej och åter nej av Nina Lykke. Också norsk, också bitsk, också klagande på värdelösa män som samhället skämt bort och medelålders kvinnor som plötsligt, men ändå smygande, insett att de har blivit sina mäns morsor också. Samma fond, fine, tänkte jag. MEN SAMMA HISTORIA OCKSÅ?
   Lägg av nu Norge. 

På de här grunderna - att jag redan läst den här boken - kan jag omöjligt recensera den här boken rättvist. Men är det rättvist att två författare tar upp samma sak på nästan samma sätt och sen förväntar sig att jag som läsare av den här specifika genren inte ska anmärka på det?
   Ja, jag är irriterad. Jag känner mig oproffsig i min irritation och jag vill hemskt gärna skylla det på Heidi Linde, men jag kan nog inte göra det. Jag är rätt övertygad om att Linde skrev sin egen historia och själv inte alls tycker att det är exakt samma som den Lykke skrivit bara något år tidigare, kalla mig naiv men jag tror inte många författare skriver av någon annans bok med flit på det här sättet. Det jag däremot inte kan wrap my head around är vilken förläggare som inte hade koll på sitt eget lands utgivning, som tyckte att det här kände som en fresh take på ett utbrett samhällsproblem. 

Det började väl för mig med Gemma Hartleys Så jävla trött (2018). Det var inte ett nytt fenomen, fick jag lära mig av bibliotekspodden, böckerna om kvinnornas obetalda, ouppskattade hemarbete, även i "moderna" länder i väst, men för mig kändes det som ett eurekamoment:
   Så det är inte bara en anekdotisk iakttagelse, min idé om att kvinnor gör så mycket i hemmet medan männen har så lätt att sätta sig på soffan och låta någon annan ta ansvar för gympapåsar och emotionella problem. (OBS! Inte alla män...) 

Och när jag behöver förstå ett fenomen (för att kunna göra något åt det) går jag som vanligt till skönlitteraturen. Där fann jag, bland andra, norska Nina Lykke och kände att jag i hennes satiriska texter fick en ljuvlig distans till det. Någon annan säger det precis som jag tänkte, vilket får mig att känna att min iakttagelse är korrekt. Grymt, bra, då slipper jag fundera på om jag inbillar mig och kan börja fundera på lösning. 

Så tillbaka till Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet. Boken är som sagt otroligt lik Nej och åter nej, med den trötta medelålders kvinnan torkar smuts hela dagarna för att bli  bedragen av sin provocerande passiva man och ställd emot en ny (naivare) version. Problemet är bara att jag tycker att Linde faller kort. Visserligen är hon otrolig i sättet att fånga detaljer, fysiska, konkreta detaljer som bara Vigdis skulle kunna se eftersom det är hon som kommer behöva göra något åt det - som att tvätta maskararänder av tonåringens tröjärm och skrapa smulor från diskbänken - men Lykke vinner nog i alla andra kategorier. Lykke är roligare. Lykke knyter ihop det bättre, lämnar mig med mer känsla av förlösning. Lykke är i allmänhet vassare. 

Poängen med att ställa dessa två emot varandra är egentligen enkelt: ska du läsa den här boken, läs den under titeln Nej och åter nej. 

*

En annan sorlig tanke som dyker upp under läsningen: 

Har medelålders kvinnor bara ett narrativ? 

*

Tack för mig och förlåt för ännu en roast. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

75 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

Med detaljsinnet kom hon ändå en bra bit på vägen. Även dialogerna är otroligt bra på att fånga vardagslivets lunk och stress. 
 

- STORY/ DRIV - 

40 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Den hoppade runt, både kronologin Jag förstår inte valet av kronologin? Vi släpps in vid 95 % av handlingen, hoppar tillbaka till 1 % när vi redan vet exakt vad och hur det kommer hända? Vi vet inte heelt varför men vi vet, typ. Vi vet nog. 

Och slutet var malplacerat sliskigt? En "tretton månader senare" epilog som jag klarat mig utan. 

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

70 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Det är som bekant ett ämne som engagerar och jag läste med stor behållning, i alla fall innan jag insåg exakt hur mycket jag redan läst på det här temat innan.

- KARAKTÄRER - 

75 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Det finns verkligen felande, verklighetstroget avbildade karaktärer som det går att relatera till. Det finns också vidriga karaktärer (typ Vigdis son Magnus, jag vill spy på hans mansgrisigt genomskinliga sätt) som jag trivs bra med att hata.  

- ORIGINALITET - 

8 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Har förklarat rätt tydligt i inledningen varför betyget ser ut som det gör.   

- SLUTET -

30 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

   I en rätt vardagssur skildring av livet ska det väl inte sluta med att karaktärerna är fullt så här tillfreds? 

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

20 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Njae. 

__________

SLUTBETYG 

45,43 %

Lite hårt, jag vet. 

För den som är helt ny på den här sortens litteratur kan den säkert ge samma ögonöppnande igenkänning som jag fick med genres tidigare verk.

 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

__________

Vad hon klagar över när hon klagar över hushållsarbetet

Heidi Linde

Originaltitel: Hva hun klager over når hun klager over husarbeidet

Översättning: Joar Tidberg

Utgiven: 2021-09-08

Förlag: Bazar Förlag

ISBN: 9789180061544