DE FÖRLORADE MINNENAS Ö - Yoko Ogawa

                 

DE FÖRLORADE MINNENAS Ö

av Yoko Ogawa

På en ö på Japans kust har ett underligt fenomen slagit till: en efter en utplånas saker från minnet, i en slag kollektiv glömska. Men inte alla drabbas av minnesutplåningarna - vissa människor slutar aldrig minnas sakerna som en efter en försvinner från ön och dessa människor är det minnespolisens uppgift att fånga in.

Den icke namngivne huvudpersonen är rätt fine med livet på det sättet - hon får i alla fall inget ut av att klaga. Hon skriver romaner och hoppas bara att ord och litteratur ska klara sig undan förträngningarna. 

Tills hon inser att hennes förläggare, en av de få vännerna hon har, är en av de som vägrar glömma... 

*

Nytt rekord på hur länge jag har stått ut med en bok som inte öppnar sig för en så lätt. Vid 200 sidor kände jag mig äntligen, någonlunda, engagerad av historien. I vanliga fall brukar jag lägga av efter 20-50 sidor, men den här hade i alla fall temamässigt så många punkter som ändå tilltalade mig. 

Historien var helt egen och berörande, i och med den finhåriga blandningen av dystopi och filosofi och iscensättandet av tanken på vad händer i ett samhälle som ständigt tvingas slitas från sina minnen. Självklart kommer folk bli hotade av folk som inte behöver gå samma öde till mötes, och in träder den hemliga polisen (som gett boken dess engelska namn The memory police). 

   Dessutom har många böcker med östasiatiskt ursprung varit mina toppreads de senaste åren: Hur mår fröken Furukura?, Vegetarianen, för att bara nämna några. De böcker som färdas över kontinenten hela vägen in i våra svenska bokhyllor har det hårdkokta språket som gemensam nämnare, en slags avskalad, rättfram skrivstil som kanske är typisk för den regionen, kanske bara är en ren och skär slump, men som också skulle kunna bero på svårigheterna att översätta.
   Det tror jag är en stor anledning till att det tog mig så lång tid att komma in i boken. Språket stretade emot, vägrade fånga mig rytmmässigt, men när jag väl mjuknade inför historien gav den mig mycket att tanketugga på.

Men jag ska inte sticka under stol med att berättelsetempot är absolut så långsamt det kan vara utan att man lägger ner boken. Det har med den klaustrofobiska stämningen att göra - människorna är fast på en ö som långsamt utplånar allt, ett föremål i taget, och med det funktionen bakom dessa, så självklart blir bokens rymd bara trängre och trängre. 

Förutom viljan att förstå vad som händer i boken och vad det möjligen kan betyda i form av allegorier på samhället boken uppkom i (den är skriven 1994) finns det också en snygg inomlitterär gåta att försöka lösa. Huvudpersonen skriver en roman som vi får ta del av, vissa kapitel börjar med att vi kastat rakt in i den och först efter vidare läsning förstår om vi är i hennes roman eller romanen vi faktiskt håller i handen. I den handlar det om en kvinna som blir kär i sin skrivmaskinslärare och som sedan tappar sin röst och enbart kan kommunicera via skrivmaskinen.

Först i slutet knyts trådarna mellan de två historierna ihop, men för mig innebar det inte en självklar förklaring eller parallell utan något jag låter torktumlas runt i huvudet i jakt på att hitta anledningen till att författaren valde det greppet. Det är tillräckligt tydligt för att funderingarna ska vara behagliga snarare än frustrerande. 

 * 

Bilden som ackompanjerar den här recensionen visar en Felicia som är lite skeptiskt road. Kanske hade det varit än mer visande med ett ansikte som också var något förvirrat, men så bra modell är jag inte. Däremot hade jag lyckats ta många finare bilder där jag ler eller skrattar, men dessa skulle inte ge en rättvis bild av hur jag upplevde boken. Det är inte skrattande, ögontindrande som var ledmotviet genom läsning, utan idogt kämpande och tvång att stanna kvar även när läsningen krävde mycket av mig, inte minst i form av tålamod. Således får bilden också vara mer nedtonad.
   Så jobbar jag. 

*

Ska du läsa den här?
   Jag kan inte svara på det på rak arm. Det var intressant men inte direkt bra. Det finns nog en stor grupp perfekta läsare som skulle uppskatta De förlorade minnenas ö, men jag kan inte riktigt sammanfatta vad det är den gruppen skulle ha gemensamt. En filosofisk dragning, kanske? Ett intresse för det dova, klaustrofobiska? 
   Det är inte din vanliga dystopi det här inte i alla fall. 

 

Låt oss gå igenom poängen och se om något blir klarare av det.

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

20 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

Avskalat. Ibland ter sig meningarna så kala att jag tappar rytmen helt. De är kantiga, oböjliga. 

Misstänker att det rymmer en hel värld av japanska lingvistiska språkhemligheter som inte låter sig översättas och att dessa påverkar min svenska läsning av den negativt.

Likväl.

- STORY/ DRIV - 

50 %

Också kallat "bladvändighet". 

Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken? Hur väl är intrigen uppbyggd?

Berättelsetakten är långsam. 

Jag märker att jag är utanför berättandets universum på grund av att jag vid varje kapitels början hoppas att författaren ska få handlingen att gå framåt, nästan som att jag oroar mig för att handlingen ska avstanna helt. Jag är alltså väldigt medveten om att jag läser och boken uppmuntrar mig inte direkt att läsa vidare. 

Att det ändå står 50% är för att premissen är intressant. Storyn får alltså 100, driv 0 typ = 50.  

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

35 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Jag gillar idéen, att minnena försvinner bort från ön utan förklaring, bilden av en ensamt flytande plats inbäddad i dimma som det skapar. 

Så berättelsens fond är bra. Men det finns inte riktigt någon dragningskraft i boken. 

Handlingen tuffar långsamt framåt och inte en enda gång känner jag ett sugande behov av att veta vad som kommer hända näst. 

Kanske är jag netflixskadad. 

Antagligen. 

Men det är som det är. Jag drar mig för att ta upp och fortsätta läsa den här boken.

- KARAKTÄRER - 

50 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt? 

Jag får hela tiden känslan av att huvudpersonen är opålitlig, vilket ger en spänning som är trevligt att vara i. 

Annars kommer man inte särskilt nära karaktärerna. Det adderar till den kyliga stämning som sveper igenom sidorna både bokstavligt och metaforiskt och det är bra gjort, men det ändrar inte på det faktum att jag inte bryr mig om huvudpersonen råkar illa ut eller inte. 

- ORIGINALITET - 

100 %

Är det en historia som finns representerad i andra versioner, kanske till och med alldeles för många gånger i andra versioner, eller är det något som är nytt och fräscht och ögonvidgande? Stannar jag upp och tänker "oj, det där var ingenting jag förväntade mig" under läsningens gång eller utvecklas historien precis som man hade kunnat förutse? 

En idé jag inte stött på ens en avlägsen släkting av innan.

- SLUTET -

90 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

Slutet var bättre än både mitten och början. Här kommer bokens båda två spår ihop i en vackert utformad väv. Historien, platsen, människorna, är på helt nya punkter än var de startade och jag hade aldrig kunnat gissa hur det skulle sluta. 

Men nej, du får inte svar på alla frågor. 

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

65 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Jag tänker på slutet en del, på hur man kan tolka det. Men boken lämnade inte någon specifik känsla av tillfredställelse i mig. Det kändes nästan som om jag varit på ett filosofiseminarium.    

__________

SLUTBETYG 

58,57 %

Det finns en specifik läsare för den här och jag räknar med att den kommer få fina recensioner i gammelmedia. Men den specifika läsaren är inte jag.

Med det sagt - jag ångrar inte att jag läste den. Det var inte bortslösad tid på något sätt. 

Ambivalens, kan vi kalla den här recensionen. 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

De förlorade minnenas ö

Yoko Ogawa

Originaltitel/engelsk titel: Hisoyaka na kesshō / The memory Police

Översättning: Vibeke Emond

Utgiven: 2022-01-12

Förlag: Tranan

ISBN: 9789189175167