POESITEMA: Vikten av uppläsning och översättning

                  

ALL POESI SKA KANSKE INTE LÄSAS TYST

För en tid sedan la jag upp ett inlägg om hur en som poesi-novis kan tackla poesi och få den att kännas lite mindre som en okänd galning på stan och lite mer som någon man skulle kunna bjuda hem och dricka chai-te med. Då pratade jag om att min favoritinläsare är den röst jag har i mitt huvud, som låter mig komma nära texten på mina villkor. 

Jag var rätt säker på att det var ett vattentätt råd. 

Tills jag läste Berget vi bestiger.
Och blev oroande oberörd av en text som har vållat leenden, hopp och tårar till så gott som en hel planet.

 

*

Få har väl missat att USA:s president Joe Biden valde en ung, afroamerikansk poet att framföra sin installationsdikt i samband med presidentvalet 2021. Kanske mer än allt annat minns jag hennes ikoniska outfit - så färgstark, så kaxig, så genomljuvlig. Den vittnar om en person som inte låter sig smälta in i bakgrunden, inte försöker anpassa sig. 

   (Innan någon annan säger det tar jag upp det själv; å ena sidan: 2022, ska vi fortfarande nämna kvinnans kläder i samband med offentliga sammanträden? Å andra sidan: Varför är kläder oviktiga i sammanhanget? För att klädintresse i allmänhet är feminint kodat? Det är en del av presentationen och ett oerhört smart sätt att göra både sitt eget varumärke och det historiska ögonblicket lätt att komma ihåg.)  

I vilket fall! 

   I min strävan efter att bli "bättre" på poesi ville jag självklart djupdyka i förra årets kanske största lyriska händelse, och jag tog mig an det som jag brukar: genom mitt eget modersmål. Jag tänkte att för att verkligen uppleva något ville jag förstå det in i minsta verbböjning, och för det ville jag läsa det på språket min egen hjärna talar. 

   Det visade sig vara ett sådär-bra angreppsätt i det här fallet. 

Berget vi bestiger är dikten i svensk översättning av Jason "Timbuktu" Diakité, tryckt i hårdpärm av bokförlaget Polaris.  
  Jag läser den en gång. Sen igen. Och förstår inte vad det är jag just läst.
   Rimmade inte Amanda Gormans dikt?
   Är det en av översättarens friheter, att välja bort rimmen?
   För det här är viktig litteratur, stor litteratur per definition, och här sitter jag och känner mig snopet obrydd. Det måste vara jag som gör något fel, säger jag till mig själv och går in på youtube för att kunna jämföra med originalet uppläst av Gorman själv. 

   Och inför videon blir jag hänförd. Jag gråter, följer fascinerat poetens varje handrörelse, stannar vid hur hon lägger betoning i vissa ord, hur rytmen bara väller fram i en ström så melodisk att det känns som musik, spelar om vissa delar igen och igen för att jag inte får nog. Visst rimmar det. Rimmen är till och med det som bär texten, som gör att det går från viktig dikt till stor konst. 
   Så varför väljer man att inte ha med dom i svenskan? Är det så svårt att översätta? 

Jag läser Berget vi bestiger igen, högt för mig själv den här gången. Och rimmen träder fram, men som vattentryck av sina engelska föregångare. Det är mer en slags fri assonans än de perfekt kittade rim som Gorman använder. 

Jag inser att det måste ha varit en pain i rumpan att översätta dessa. Jag tror nog ändå att Timbuktu gjorde det bästa han kunde med en text som inte ville löda sig med andra språk än originalets.
   Men ändå. Berget jag bestiger förblir något av en besvikelse när det, oundvikligen, ställs mot sin urtext. 

Och förutom problem med översättning inser jag att viss poesi inte ska läsas tyst. Bra spoken word har sin storhet i att det är just spoken - uttalat. Orden bäddas in i sin allra bästa rytmiska galadress där ljud och tystnad bidrar till att lyfta fram det budskap texten har. I Gormans fall är det en sång om hopp, ett ledsnöre att hålla i för framtiden: vi som nation kan bli bättre än vi varit. 
   Och med tanke på USAs maktposition över resten av världen är det något även vi i det avlägsna Europa kan glädja oss över. 

* 

Här kan ni se själva hur det såg ut när 22-åringen framförde The hill we climb: 

__________

LITE EXTRA ÖVERSÄTTNINGS-KONTROVERS

 Jag hörde det först från min nederländska svärmor. Hon berättade att Marieke Lucas Rijneveld, författaren till Obehaget om kvällarna, hade fått erbjudande att översätta dikten till nederländska, men valet blivit kritiserat då Rijneveld inte är svart och författaren bestämde sig då för att backa ur.  Snyggt skött, anmärkte min svärmor. 

Efter en snabb googling för att få mer info om ämnet ser jag att det varit viss kontroversen kring att man valt icke-svarta översättare inte bara i Nederländerna utan i många länder i Europa. Det startade en intressant diskussion om huruvida identitet är viktigare än värv - en version på den numera ganska vanliga diskussionen "verk eller person". 

Det satte också fingret på det verkliga problemet - att en väldigt liten del av översättare, i länder som till exempel USA, är svarta. Även i Förlagspodden pratas det om att det har börjat kartläggas hur många icke-vita författare ett land/förlag har och att siffrorna ser mycket dystra ut. Jag återkommer med exakta avsnitt och siffror så snart jag hittar dom.   

Info från den här lilla faktarutan är hämtad från 

"Amanda Gorman's Poetry United Critics. It's Dividing Translators.", 

publicerad i New York Times 26 mars 2021. 

*

PS! 

Jag sitter här ängslig vid skrivbordet och undrar om svart är rätt ord? Mörkhyad, är det bättre? 

Svara någon som vet och jag ändrar. 

Jag brukar använda "icke-vit" men det är inte en fråga om icke-vita i det här fallet utan om en mer unik "svart" upplevelse.   Färgad är fel har jag förstått. Färgad av vadå, liksom? Som om utgångsmänniskan är vit och dom andra är vita fast med färg på?             Eller? 

Herregud det är ett skämt hur vit jag är.

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Berget vi bestiger

Amanda Gorman

Originaltitel: The hill we climb 

Översättning: Jason Diakité

Utgiven: 2021-03-30

Förlag: Bokförlaget Polaris

ISBN: 9789177955566