MODERSHYMN - Thuva Steen

                  

MODERSHYMN

av Thuva Steen

Ja, vad handlar den här om? 

En kvinna är med sin sjuka mamma på en... gård, tror jag? 

Men handlingen är sekundär i denna täta poesiproseroman.

Stämningen är goth-y. 

Allt är äckligt. Smutsigt och murket, samtidigt vackert, avgrundsdjupt, poetiskt; dödsflirtande på ett sätt som får en att tänka på genomsorgliga spökhistorier om äkta makars omfamnande lik för evigt bortglömda i kistor på vinden.

 

Tänk spetsdukar, purpurfärgade taftklänningar och döda spindlar som sitter kvar i sina nät i hörnen. Knarrande golvplankor och murket trä. Mjölk som lämnats kvar ute tills det fått en fet, gulaktig hinna. 

Gammalrosa med mörk vinjett á la Virgin Suicides feat grammofoner som börjar spela utan att någon är i rummet. 

*

Det här är en bok för mig. Jag menar inte att det nödvändigtvis är en bok jag uppskattar (det får vi väl se), men det är en bok som är gjord för att pocka på min uppmärksamhet. För visst kommer chockrosa och svart (eller pink+black=4ever som vi skrev i glittriga pennor på våra glosböcker) alltid ha en speciell plats i nittiotalisttjejernas hjärtan. Bilden på framsidan ser dessutom ut som en polaroid. Hej Conny Lindström som har gjort omslaget, jag vill bara säga att: du satte den verkligen (!).

Ännu en recension som avviker från procentsystemet. Men jag kan inte placera in den här boken i en dramaturgisk kurva och den bör inte placeras in i en sådan heller. 

*

I början av läsningen gillade jag den inte alls. Det här är skrivarskoleprosa, sa jag och bläddrade fram till pärmens författarporträtt. Inte mindre än tre skrivarskolor radas upp och jag gör en mental anteckning om att ställningen är 1-0 till mina fördomar.
   Den är mycket riktigt full med de konventionella svävande beskrivningarna av till synes random detaljer ur omgivningen, det trasiga jaget vars blick sipprar ut över berättarrösten och staplandet av mustiga verb i drivor. Det heter inte skära, det heter karva, inte sova, slumra. 

   Det är väl fint, för all del, men känns ansträngt. Som om texten genomgått så många redigeringar att man kan känna redaktörens ande stiga upp från pappret med överstrykningspennan i högsta hugg. 

Jag har bestämt att jag ska vara snällare här på bloggen, inte dra böcker i skiten om de inte gör något jag anser vara uppseendeväckande dåligt eller direkt samhällsfarligt (min definition av samhällsfarligt är i och för sig ganska snäv men det är ett ämne för en annan uppsats).
   Jag har fått en större respekt för det otroliga arbete som ligger bakom en färdig bok och framförallt har jag börjat läsa mer med författaren i åtanke.

Det vill säga, jag har blivit blödig. 

Och kanske är det denna blödighet som gör att jag tinar inför Modershymn. Texten som konstform växer på mig. 

  Men storyn gör inte det. Jag kan inte sammanfatta vad den handlar om, kan inte känna något för jagets trasiga relation med sina föräldrar och andra lösa figurer, jag förstår mig inte på slutet.
   Jag är väl för hetsig för att orka utvinna mening från mellan raderna, eller för dum för att se att den ligger där helt synlig, men jag bryr mig verkligen inte om mitt oförstånd för jag gillar boken ändå. Jag släppte idéen om att förstå, likt jag predikat i mina poesiinlägg, och bara flöt med.

Kanske är det så att du gillar den här om du gillar poetiska språk?
   Kanske gillar du inte poesi i allmänhet men gillar den här? 

   Jag är oerhört kluven efter läsning, men jag är helt säker på att läsningen var tid väl spenderad. 

 * 

För att illustrera vad jag menar med Steens språk kommer ett litet utdrag här: 

Resterna ger jag till katterna. Jag lägger konservburken på govlet och de springer fram och och slickar i sig av såsen och fisken. 

De ligger utanför rummet och jamar efter mat. De följer mig med blicken, gula vida ögon lyser ur skuggorna. Jag aktar mig för dem. De ser ut att vara fulla av smitta. Överallt ligger avbitna mushuvuden och kroppar. Små docklik de lämnar efter sig när de lekt färdigt. 

I en annan sorts roman hade man krävt att katterna kommer tillbaka och får en starkare roll efter en sån här presentation, men det gör de inte så vitt jag kommer ihåg. Och det är en del av textens genialitet, dessa knivskarpa inzoomningar på företeelser i rummet som är precis det som läsaren behöver se för att komma i rätt stämning. 

I den här boken är stämningen nämligen allt. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

Hade den här boken trots allt fått poäng hade det varit högt på språk, originalitet, engagemang. Lågt på story, karaktärer, slutet. Kategorin  Stannar boken med mig efter läsning hade fått ett förvirrat "eh typ om man räknar med känslan men typ inte om man räknar hur mycket jag faktiskt tog med mig av 'storyn'." och slutbetyget hade varit orättvist åt alla håll och inte varit till hjälp för någon. 

Så vem skulle jag rekommendera den här till? 

Den med det öppna sinnet. 

Den som uppskattar litteratur som är mer resa än målet. 

Den som en gång var emo och skrev hormonsfyllt nattsvarta (men faktiskt väldigt fina) dikter och som nu är litteraturvetare. 

Den som ser ett vackert språk som ett renande mjökbad. 

Och kanske för dig som vill prova något annorlunda?

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Modershymn

Thuva Steen

Utgiven: 2021-10-06

Förlag: Atlas

ISBN: 9789173897150