IMORGON, OCH IMORGON, OCH IMORGON - Gabrielle Zevin

                                 

IMORGON, OCH IMORGON, OCH IMORGON

av Gabrielle Zevin

Sam och Sadie träffas på ett sjukhus i barndomen och blir inte kära. Till en början är dom inte ens vänner - dom spelar tv-spel ihop, och Sadie lyckas få att "umgås med ett sjukt barn" att räknas som samhällstjänst för sin bat mitzva, utan att berätta det för Sam. 

Detta är den första av alla svängningar vi får följa med Sam och Sadie igenom, hela vägen tills de skapar sitt allra första tv-spel tillsammans. Genom åren finns det alltid något som skaver de två emellan, och samtidigt något som oåterkalleligt drar dom tillbaka till varandra. 

Trots att jag inte är någon gamergirl att tala om 

har jag läst en bok som inte gick att lägga ner förrän sista sidan var utläst.  

*

Min kollega som följer @ordligare sa att jag bara läser tiktokböcker nu för tiden. Upprört skrollar jag igenom flödet för att dementera men fick ge honom 50% rätt. Jag läser oerhört mycket mer än det som hamnar på instagram men av någon anledning har stora delar av det jag valt att skriva om det senaste året varit socialamedierfavoriter, kanske för att instagram är det perfekta stället att diskutera just sådan litteratur? 

 Och @herrdillkvist, här kommer en till. En Goodreadsfavorit, till och med.

* 

Inför recenserandet av denna läser jag kareninas recension och känner mig, som alltid när jag gillar något någon annan kritiserar, dum. Jag hamnar nästan i försvarsläge, nej, stryk det, jag hamnar absolut i försvarsläge. Och jag funderar på varför något som kritiseras för att vara för lätt och för amerikanskt går rakt in i hjärtat på mig. 

 Jag har berättat för alla som vill veta att jag "har en litterär identitetskris så det är högt och lågt just nu", och det är kanske precis det det handlar om. Jag pluggar till redaktör. Jag förväntas ha förfinat min smak när det kommer till litteratur vid det här laget, jag förväntas kunna skilja agnarna från vetet. Och ändå kan jag inte värja mig från den amerikanska, strömlinjeformade storytelling som präglat min kulturella bildning (38 Disneyfilmer på VHS) i barndomen. 

   Jag älskar det urskillningslöst, nej, inte helt urskillningslöst. Men nästan.

* 

Jag sneglar ofta ner på slutet av sidan för att se hur många siffror det har rört sig sen senaste gången jag kikade. Jag borde inte göra det - jag älskar ju att läsa - men jag gör det ändå. Vissa böcker är bara nummer, en pinne till i statistiken, en titel till läsmålet på Goodreads, och på senare tid har det allra bästa med de flesta böcker varit när jag kan flytta dom från oläst- till lästhyllan. 

   Första gången jag kollar på sidnumret när jag läser Imorgon och imorgon och imorgon står det på 130. Nästa på 210. Vid 300 funderar jag på att lägga ner boken så att jag kan spara den, fortfarande vara i den. 

 Det är ren och skär underhållning, amerikansk sådan, och ska man ha en disclaimer så är det just den: det är amerikanskt och det kommer kännas amerikanskt. Kännetecknande för det är det tillrättalagda, sagoskimrande, som är typiskt för Det Stora Landet I Västs historieberättande - det är en så välgenomtänkt intrig att den känns konstruerad, vilket den är. Och i Zevins fall på ett helt mästerligt sätt. Trådarna flätas ihop och blir en väv utan hål.

Så vad är det egentligen man diskuterar när man gör bokrecensioner? Litterär höjd? Språkbruk, huruvida en författare är med och formar samtiden genom att skriva om det som samtiden ännu inte är mogen att prata om? 

   Ibland. Jag gillar sån litteratur också. Men ibland vill man bara ha escapism och roas och må lite bra. Och det är precis vad den här boken får mig att göra. 

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

- SPRÅK - 

80 %

Höga poäng för de böcker som har ett bildrikt, nästan poetiskt språk. Men viktigast av allt är om rytmen, meningarnas längd och klang, är skön att vara i.

Det är roligt, tillräckligt målande, funktionellt och personligt men inte träffande på det sätt som gör att jag tappar andan. Men tillräckligt bra!   

- STORY/ DRIV - 

100 %

Också kallat "bladvändighet".
Hur desperat vill jag veta vad som ska hända näst? Hur svårt är det att lägga ner boken?
Hur väl är intrigen uppbyggd?

Kausalitet, mina vänner, är ett kärt ord när man läst kreativt skrivande. En sak som händer i början bör skapa ringar på vattnet och plockas upp igen i slutet, annars känner sig läsaren lurad och/eller förvirrad och undrar varför man i hela fridens namn ens berättade det där i början. 

Gabrielle Zevin gör inga sånna misstag. Berättelsen är ständigt intressant, det som händer har hela tiden att göra med historien och Zevin lyckas ladda händelser och artefakter med precis rätt tyngd. Gestaltning, kallar skrivkurserna det. 

- MITT ENGAGEMANG I HISTORIEN - 

100 %

Det här är kategorin som reder ut hur mycket boken faktiskt påverkade mig. Blev det tårar, skratt, hjärtsmärta för läsaren? 

Är det alla timmar med Sims 2 som sätter betyget så högt eller är det helt enkelt en riktigt fängslande historia? Jag tror på det andra. Sims nämns inte ens i boken.

- KARAKTÄRER - 

85 %

Är människorna vi möter i boken runda? Intressanta? Levande? Komplexa? Känns det som om vi får lära känna dem på riktigt? Kommer vi komma ihåg dem efteråt?

De är lite kantiga, gör saker läsaren inte alltid stöttar, de har löjligt svårt att kommunicera med varandra, de är med om hemska saker och de gör osympatiska val och ändå gillar man dom. 

 Jag gillar nog dom mest på grund av deras felande, men det är ju inget nytt. Ge mig en riktigt depraverad, morallös karaktär och jag myser. Riktigt där är inte Sam eller Sadie, men de har en egen röst och egna, tydliga agendor och det är riktigt bra gjort. Boken känns perfekt att göra till film just på grund av detta.  

- ORIGINALITET - 

80 %

Är det en historia som finns representerad i andra versioner, kanske till och med alldeles för många gånger i andra versioner, eller är det något som är nytt och fräscht och ögonvidgande? Stannar jag upp och tänker "oj, det där var ingenting jag förväntade mig" under läsningens gång eller utvecklas historien precis som man hade kunnat förutse?

Själva premissen, berättelsens driv, är både gjord till förbannelse och känns ändå ny. 

Den klassiska nutida relationsromanen låter gärna sina huvudkaraktärer vara helt efterblivna när det kommer till kommunikation – det finns inget större hinder för hjälten och hjältinnan än svårigheten att prata klarspråk. För hinder måste dom ha. Utan hinder ingen intrig, utan intrig ingen bok. Det skriker Normala människor tycker jag och det börjar kanske kännas lite gjort vid det här laget? Men jag hänger på ett tag till. 

 Den andra delen av drivet, att bli Stor inom sin passion, är ju också på tapeten mycket nu eftersom Taylor Jenkins Reid och hennes Daisy och hennes Evelyn har fått oss att inse att vi fortfarande älskar hollywoodglamour och jetsetliv och strålkastarljus. Eftersom jag är känd i mitt skrivkollektiv som ”hon som övar för att bli intervjuad i Go Kväll” faller det ju mig perfekt i smaken. 

 Det som ändå gör att boken känns ny, ny ny ny ny och fräääsch, är paradoxalt nog dess retro-gaming-tema. För DET har mig veterligen inte gjorts mycket på det innan.

- SLUTET -

85 %

Allt får inte bli orealistiskt bra, då sjunker betyget som en sten. Men att lämna läsaren helt utan försoning, att själv få "pussla ihop" allt för stora delar av historien drar också ner poängen. Här söker vi alltså efter den hårfina gränsen mellan försoning och upplösning. 

Gillade! Inte sådär 80/90-tals happily ever after amerikanskt som annars skulle kunnat passa temat, då det är en 80/90-tals amerikansk roman fast skriven på 2020-talet.  

- STANNAR HISTORIEN MED MIG? -

65 %

Tänker jag på boken, i positiva termer, efter att jag lagt den ifrån mig? Förändrade den något i mitt synsätt, min kunskap om världen eller människor? Blev jag klokare, vidsyntare, berörd?

Som vanligt går livet snabbare än recenserandet, vilket gör att det nu gått mer än en månad sedan jag läste den. 

Det finns fördelar med det också, eftersom jag då riktigt hunnit landa i vad den här boken gav mig. 

 En bra känsla. Geniun livsglädje. Ett och annat tårfyllt moment. 

Ett par riktigt trevliga dagars läsning och en skildring av livet som skapande människa som var mer än gestaltande, det var nästan filosofiskt – värdefulla tankar kring hur man hanterar motgångar och misslyckanden som skapande person, och vad som krävs för att skapa något som berör så pass många människor att man kan leva gott på sitt skapande. 

 Men utöver det kommer jag inte ihåg så mycket av vad som faktiskt hände i boken. 

Är det bokens fel eller mitt, det låter jag vara osagt.

__________

ATT LÄSA ELLER INTE LÄSA?

85 %

Läs och njut, inte mycket mer att orda om. 

__________

Glöm inte att följa mig på instagram! 

---> @Ordligare

___________

Imorgon, och imorgon, och imorgon

Gabrielle Zevin

Originaltitel: Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow

Översättare: Niclas Nilsson

Utgiven: 2023-06-27

Förlag: Albert Bonniers Förlag

ISBN: 9789100801106